Nästan dagligen nya skjutningar och sprängningar. Ökat antal utanförskapsområden. Mindre antal poliser per invånare än någonsin. Låg uppklarningsstatistik för vardagsbrott. Svängdörrar för internationella stöldligor. Ett av de länder i EU med högst arbetslöshet. Delvis bristfällig infrastruktur i el-nät, vägar och järnvägar. Långa vårdköer och olika behandling beroende på var du bor. Cirka 300 000 fattigpensionärer. Orättvisa konkurrensvillkor mellan svenska och utländska åkerier. En inhuman flyktingpolitik och ökad segregation som resultat.
Bränslepriser som snart gör det omöjligt att bo utanför städer eller driva verksamhet som kräver maskiner. Kontraproduktiv miljöpolitik, osv, osv.
Enligt uppgift för 2020 så la Sverige totalt 58 miljarder av skattemedel på bistånd och 35 miljarder (Brutto) i EU-avgift och nu vill regeringen höja vissa skatter än mer för att klara olika kostnader.
Att ”tänka globalt och agera lokalt” är ett bra förhållningssätt, kanske är det dags att släppa storhetsvansinnet och rädda-världen-syndromet och istället prioritera våra lokala brister i landet ett tag framöver?
Istället för att regera utifrån det bästa för Sverige så är det uppenbarligen mer intressant hos vissa partier att prata om bruna nyanser hos andra när egen sakpolitik att argumentera för saknas.
Att den yttersta högern har en problematisk politik är inget som motiverar att retoriskt missbruka färgers betydelse på ett sätt som riskerar att förminska det fruktansvärda med förintelsen under andra världskriget, samtidigt som politikerföraktet ökar.
Dock får den nuvarande regeringens hittills förda politik mig att tänka på brunt men då mer av den sorten som finns i högen bakom Ladugården!