Fogelstadskonflikten: Brist på framtidsperspektiv

Utvecklingen av Lilla Ulfåsa har inneburit att striden mellan ägaren och insamlingsstiftelsen lett till stora kostnader, som inte gynnar idén bakom Fogelstad. Skriver Urban Lundin.

Utvecklingen av Lilla Ulfåsa har inneburit att striden mellan ägaren och insamlingsstiftelsen lett till stora kostnader, som inte gynnar idén bakom Fogelstad. Skriver Urban Lundin.

Foto: Anna Mi Skoog

Insändare2020-08-18 05:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

KK berättar den 8 augusti i ett stort uppslaget reportage om konflikter inom Fogelstadgruppen. Motsättningarna har gått så långt att advokater anlitats. Och advokater är inte gratis! Utvecklingen har inneburit att striden mellan ägaren och insamlingsstiftelsen lett till stora kostnader, som inte gynnar idén bakom Fogelstad. Varje krona till advokaten innebär en krona mindre till verksamheten. Det känns trist. Och onödigt!

För mer än tio år sedan ingick jag i ett projekt med uppgift att diskutera utvecklingsmöjligheter för Fogelstad. Som rektor för Åsa folkhögskola deltog jag i gruppen tillsammans med min biträdande rektor.

Vi försökte fokusera på det vi menade var kärnfrågan i Fogelstads arbete: Att ge röst åt underprivilegierade kvinnor. Vi framhöll möjligheten att ”uppdatera” Fogelstadgruppens kamp till moderna förhållanden. I dagens samhälle – menade vi – handlar ”kvinnofrågan” om mäns våld mot kvinnor, ensamstående mödrars utsatthet, ojämlika förhållanden på arbetsplatserna, olika lön för lika förhållanden och – kanske viktigast av allt! – invandrarkvinnors situation med hedersrelaterat våld, tvångsäktenskap, underordning i hemmen, svårigheter att få jobb med mera. Vi tog fram ett antal förslag, som alla byggde på att de pengar som fanns tillgängliga skulle gå till verksamhet, inte till underhåll av byggnader. Traditionalisterna i gruppen tyckte att de ville driva verksamheten ”under eget tak”. Sådant kan man kanske kosta på sig om man har verksamhet året runt, helst alla dagar i veckan. Då kan verksamheten generera några kronor också för reparationer och underhåll.

Åsa folkhögskola hade möjlighet att erbjuda ett hem för verksamheten. Men tradition segrade över rationella överväganden. Och idag, mer än tio år senare, noterar jag att samma brist på framtidsperspektiv – i bjärt kontrast mot de ursprungliga Fogelstadkvinnornas tankar – slussar pengar till takunderhåll istället för att utveckla pedagogiken.

Jag är en 73-årig man, och inser förstås att mina synpunkter kan komma att viftas bort av just de skälen. Men det hindrar inte att jag kan ha rätt?!