Onsdagen den 31 maj togs ett beslut av riksdagens pensionsgrupp, där fem av riksdagens åtta partier ingår, som innebär nya försämringar i pensionssystemet. Beslutet möttes inte av några jubelrop, men jag tänker av förklarliga skäl inte citera de röster som höjdes i lunchrummen.

Grundavdraget på pensionen höjs med ett år, de pensionsrelaterade åldersgränserna flyttas fram och det införs en riktålder som bygger på förväntad livslängd. Tre av reglerna som knappast gynnar de löntagare med tunga och stressiga jobb som varje dag går till jobbet med slitna kroppar, som gjort rätt för sig under hela sitt vuxna liv och som längtar efter ledig tid.

Nu är det inte våra egna pensioner som ska finansieras med ständigt nya regler, utan pensionssystemet som sådant. Det är alldeles för många som aldrig arbetat, inte betalat in till systemet eller som arbetat i för få år för att tillgodose sig full pension. Vi lever i ett land, i en värld, som stadigt ökar sin befolkning. Det innebär också att allt fler måste in på arbetsmarknaden för att på så vis själva arbeta ihop sin egen pension. Detta i ett land, i en värld, som digitaliserats, robotiserats och som nu står inför nästa stora utmaning, AI.

Finns jobben till alla? Räcker jobben till alla? Är det så att framtidens löntagare, de barn som nu växer upp, måste jobba ännu högre upp i åldrarna för att de som av olika skäl inte jobbar ska få en dräglig pension?