Det är inte alltid lätt att vara tonårsmorsa och sätta gränser till en dotter i 14-16 års åldern. Unga i den åldern är otroligt duktiga på att veta vilka punkter de kan trycka på så man känner sig som en värdelös mamma. Men det finns hjälp att få om man behöver.
Jag ringde till en början anonymt till socialförvaltningen och grät för jag visste inte vad jag skulle göra med min tonåring hemma. Jag gick på tå runt henne för att hon inte skulle explodera och få utbrott. Sa jag något var det fel och sa jag inget var det fel. Var jag hemma var det fel och var jag inte hemma så var det också fel. Allt var fel!
När jag pratade med socialförvaltningen fick jag prata med en jättesnäll kvinna som lugnade mig jättemycket. Min största rädsla var, tänk om de kommer och tar henne ifrån mig om jag ber om hjälp. Så var det inte. De jobbar inte så, först och främst vill de att barn och unga ska bo med sina föräldrar. Och de tar inte barn om man behöver hjälp för man inte vet vad man ska göra för att det ska bli lugnt.
Socialförvaltningen berätta att så länge jag inte sa vad min dotter heter startade de ingen anmälan. Utan vi pratade ett tag för jag visste inte vart jag skulle vända mig. Ringer man BUP, akuten, polisen eller socialförvaltningen om man behöver hjälp med en tonåring som man är rädd ska hamna på fel väg? Kvinnan på socialförvaltningen berättade hur de jobbade och hon tyckte det var rätt att jag ringde. Men jag ville inte starta en utredning än utan ville avvakta.
Jag funderade i nästan en vecka innan jag ringde och gjorde en anmälan. Det var ett jättejobbigt samtal och jag grät och grät. Kände mig som världens sämsta mamma som inte klarade av min dotter. När man har gjort en anmälan så får man en handläggare så småningom. De startar en utredning, man träffas och de hjälper en att planera vidare. Vad behöver denna familj.
Jag fick även ett nummer till familjeteamet för snabbare hjälp. Jag fick träffa två personer som arbetade där, Hanna och Micke. De hjälpte mig jättemycket med rätt verktyg så vi kom på rätt väg, dottern och jag. Handläggaren på socialförvaltningen hette Jenny och var också jättebra. Jag gick fem gånger på öppet samtal som det heter innan utredning satte fart. Socialförvaltningen gjorde så jag fick hjälp av Hanna och Micke några gånger till. Nu har vi haft avslutningssamtal för jag behöver inte deras hjälp längre, min känsla idag är: varför bad jag inte om hjälp tidigare? Man är inte en dålig förälder för att man ber om hjälp. Så ännu en gång, stort tack för hjälpen Hanna och Micke på familjeteamet och Jenny på socialförvaltningen. Och till er andra – be om hjälp om ni behöver! Stor kram!