Europa har åter blivit en krigsskådeplats. En blick över Östersjön väcker minnen. 1948 mönstrade jag på ett gammalt svenskt lastfartyg. Efter att ha lastat i norrländska hamnar blev det orolig tid till sjöss. Drivande minor var vanliga i svenska farvatten.
Vi stävade söderut på en rutt, under kriget kallad ”Dödsfarten”. Varför, syntes snart. På resan genom Kielkanalen, förbi Cuxhaven, Nederländerna, invasionskusten Normandie, La Havre och floden Seine, senare till London, ja överallt fanns kvar hemska spår efter kriget. Förödelsen var enorm! Raserade byggnader samt mängder av fartygs- och flygplansvrak. Röjningar och minsvepningar pågick för fullt. Förtvivlade människor kämpade. Barnens olyckliga blickar glömmer jag aldrig!
Vår besättning härstammade från flera olika länder. Några av männen hade till och med kämpat mot varandra under kriget. Efter 1945 sökte sig utländska sjömän till den svenska handelsflottan. Nu satt vi alla i samma båt och spanade ut över ett stormigt och farligt hav. Veteraner berättade om minsprängningar och vi yngre lyssnade oroligt.
Efter 73 år minns jag att mina skeppskamrater – oavsett nationalitet – var enade om: ALDRIG MER ETT KRIG! En gammal sjöman yttrade: "Med bättre ledare går det att bevara freden i världen!" Denne skeppskamrats profetia om världens ledare verkade klok. Kanske bör FN utfärda krav på legitimation för statschefer? Ledarna bör ha sådana personliga egenskaper som utnämningen till yrkesutföringen kräver.