Allt sedan industrialiseringens början på 1700-talet har den konkurrerande kapitalismen vuxit sig allt starkare, och bör nu betecknas som en oligarki.

Under denna period har vårt välstånd utvecklats fantastiskt, men så har också avigsidorna. Nuförtiden bär människor på många rädslor relaterade till exempelvis arbete, klimat, natur, ekonomi, hälsa, säkerhet, relationer och status. Den mentala ohälsan har aldrig varit större än nu, och ju djupare man reflekterar desto tydligare blir kopplingarna mellan kapitalismen och rädslorna.

Det bekymmersamma läget borde innebära att vi seriöst börjar fundera på om det kapitalistiska systemet är förlegat. Kanske är ett samarbetssystem både effektivare och mer livsbejakande. I diskussioner om samhällssystem brukar kapitalism ställas mot kommunism, vilket är förståeligt, med tanke på Sovjets och Kinas historia. Men är det inte dags att ta sig förbi detta trätoämne, och inse att vi kan designa samhället på nya sätt?

Jag inser att ett samarbetssystem kommer att kräva betydligt högre klokhet hos befolkningen då man byter den klassiska hierarkin mot ett system där vi tar hand om varandra och naturen, och tänker långsiktigt och proaktivt. Men är inte priset för livslång personlig utveckling väldigt lågt om vi kan skapa ett äkta hållbart och livsbejakande samhälle? Att utveckla vishet är inte “rocket science” och det kan vara riktigt intressant och givande. Låt oss tänka nytt!