Språkrådets nya chef Lena Lund Palicki anser att vi bör slopa skillnaden mellan "de" och "dem" i skriven svenska. Jag känner inte till hennes bevekelsegrunder, men när ”språkvårdare” tidigare drivit frågan har argumenten varit (1) att svenska skolbarn har svårt att lära sig skillnaden mellan ordets objekts- och subjektsform och (2) att de flesta i talspråk använder ”dom” för både objekt och subjekt.
Det första argumentet är svagt eftersom barn uppenbarligen kan lära sig betydligt mer komplicerade saker än att skilja mellan ”de” och ”dem”. Om viljan finns är det inte svårt att förklara denna grammatiska regel.
Om barnen sedan inte lyssnar får man fundera över vad det har för orsaker i stället för att ändra etablerade skriftnormer. Vi som växte upp på 1970- och 80-talen behövde inte ens plugga in regeln. Eftersom vi ständigt hade text på papper framför ögonen fick vi mycket av känslan för grammatiken gratis. Kanske borde vi förmå barnen att titta upp från mobilerna och ner i en och annan bok igen?
Det andra argumentet är ännu sämre och visar på Språkrådets hemmablinda provinsialism. Det är inte alls så att ”alla” svenskspråkiga säger ”dom”. Dels finns skillnaden i tal mellan de och dem kvar i traditionella dialekter i Sverige, dels hos svenskspråkiga i Finland.
Mycket förståeligt har tanken på att slopa ”de” och ”dem” i skrift väckt harm hos finlandssvenskar. Till exempel är Jannika Lassus, lektor i svenska vid Helsingfors universitet, mycket kritisk till idén i en intervju med Hufvudstadsbladet den 7 mars.
Ett ytterligare argument mot tanken på att slopa ”de” och ”dem” är att det skulle fjärma oss ännu mer från våra nordiska grannländers språkbruk, vilka som bekant har kvar skillnaden mellan ”de” och ”dem” i både tal och skrift. I andra sammanhang brukar språkvårdare peka på vikten av att upprätthålla den gemensamma nordiska språkförståelsen, men nu vill man införa en reform som försvårar för svenskar att förstå norska och danska.
Skulle vi ändra skriftspråket efter en språklig egenhet som inte ens alla svenskspråkiga har lagt sig till med skulle vi göra oss kulturellt urarva. Exempelvis skulle följande vers av Stagnelius bli obegriplig för kommande generationer:
”Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter,
ljusets änglar i det höga -
aldrig skådar dem ditt öga.”