När SvD:s ledarskribent Ivar Arpi en gång påtalade att Sveriges nationella identitet var hotad genom att stadsbilden i många städer präglas av olika invandrargrupper, blev han givetvis kallad för främlingsfientlig rasist av liberaler och vänsterjournalister. ”framtiden är deras” (migranterna alltså), och ”svenskarna tillhör det förgångna”, skrev en skribent. ”Nationalism är en farlig, destruktiv fiktion” skrev en annan skribent. Arpi ställde då den självklara motfrågan ”Är det verkligen främlingsfientligt att vilja bevara sin kultur och sitt lands identitet”?

Ja, tydligen i Sverige numera. Alla andra länder och folk – Kurder, och romer till exempel tillskrivs egna kulturer och traditioner, men inte svenskarna. För Sverige har ingen ”kulturell särart” menar flera politiker och tyckare från sina upphöjda positioner. Den fosterlandsfientlige Fredrik Reinfeldt påstod vid ett tillfälle ”Endast barbariet är ursvenskt, resten av utvecklingen kommer utifrån”. Även Mona Sahlin var inne på samma linje när hon yttrade att svenskarna var avundsjuka på invandrargrupper. ”Ni har en kultur, en identitet, en historia, något som binder er samman. Vi har bara midsommar och sådana töntiga saker”. 

Efter dessa geniala uttalanden kan man inte låta bli att påpeka – Sverige har haft fred i 200 år, inga inbördeskrig eller våldsamma revolutioner. Epokgörande forskare och uppfinnare har tjänat landet. På knappt ett hundra år har vi gått från fattigdom till ett av världens rikaste länder. Vi har Nobelpriset och världsberömda författare, diktare, kompositörer och filmare. Jussi Björling rankades som världens främsta tenor, och hans röst hade ”ett nordiskt vemod” sas det då han sjöng italienska operor. Birgit Nilsson gjorde succé på både La Scala och Metropolitan, men behöll hela tiden sina rötter i den skånska myllan. Vad kallar vi allt detta då? Kultur möjligen?