Kommer återigen hem efter en veckas arbete inom vård- och omsorg, ont i både själ och kropp. Möter min make i dörren och tårarna svämmar över.
Jag håller på att slita ihjäl mig! Konstant underbemanning av personal, otillgänglig chef, inga arbetsplatsträffar och det ständiga, dåliga samvetet att inte kunna gå hem med tanken att ”idag har jag och mina arbetskamrater lyckats fullgöra ett gott jobb med våra brukare”.
Hur ska vi orka att fullfölja dokumentation i såväl genomförandeplaner som uppföljningar och avvikelser samt tillbud, när arbetstiden inte räcker till? Var finns den riskanalys och handlingsplan, som chef/ledning ska upprätta, när arbetsmiljön blir en fara för såväl personal som brukare? Framför allt, varför lyser chef/ledning med sin frånvaro, när läget är akut? Varför tillsvidareanställs inte mer personal?
Min upplevelse är att cheferna i vård- och omsorgsverksamheten litar till personalens lojalitet – ja, att vi (kvinnor i mångfald) jobbar tills vi stupar! Skäms på er!