Så är den i gång igen. Samma diskussion som alltid när någon del av den centrala staden ska förändras och utvecklas till något nytt. Den lokala antikmaffian som överhuvudtaget aldrig accepterat några förändringar i stadsbilden och som helst ser att staden såg ut som den gjorde 1922, är åter på krigsstigen. För oss som tror att utveckling och förnyelse av stadsmiljön också utvecklar, förändrar och inspirerar de människor som vistas i den, är det här lika tröttsamt varje gång.
Utsikten är tydligen en viktig fråga i sammanhanget. I dag består den mot norr mest av en miljö utan inbördes sammanhang, interfolierad av förbirusande och bullriga tåg i 150 km/tim. Att det är viktigt med en centralt belägen järnvägsstation med tillhörande resecentrum är självklart, men några omistliga skönhetsintryck erbjuder det sannerligen inte, snarare tvärtom.
För tågresenären är situationen likartad. Dagens utsikt från snabbtågen utgör knappast något som fastnar i minnet. Därtill är den alltför plottrig och osammanhängande. En högprofilerad byggnad i blickfånget från tåget har givetvis helt andra förutsättningar att fastna i minnet hos tågresenären. På liknande sätt kan flera fördelar med de nu liggande planerna radas upp.
Men jag inser givetvis att de har en allvarlig nackdel. De står för förändring, förnyelse, utveckling och hopp om framtiden för Katrineholm som stad. Och sånt är livsfarligt. 1922 är som sagt riktmärket