Tv-nyheterna den 13 december låter oss veta att det finns/har funnits problem med nollningsriter på idrottsgymnasier. Intervjuade skolledare säger bekymrat att ”Sådant här är inte är bra. Det här måste vi titta på.”

Ni måste helt ha missförstått er uppgift. Ni ska inte ”titta på” företeelsen. Ni ska stoppa skiten! Skolornas ledningar måste se till att i princip varenda timme de första veckorna är uppbokade med aktiviteter som sker i skolans regi. Och samtidigt som man erbjuder positiva alternativ, måste man inför alla deltagare göra klart att den som utsätter sin studiekamrat för det minsta uttryck för pennalism, den personen kommer att relegeras. Det här kan enkelt regleras genom att den som söker en studieplats på skolan i samband med ansökan skriver på ett kontrakt, där deltagaren förbinder sig att inte delta i förnedringsaktiviteter, typ nollning.

Kommunernas skolchefer måste göra klart för sina rektorer att den här typen av förtryck inte accepteras. Rektorer som inte tar uppgiften på allvar borde omplaceras. De visar en brist på respekt för sina studerande och de som utsätts för förtrycket, kan få svåra men. För livet.

Så har det inte varit för mig. Men nära nog. Hösten 1962 började jag, 15 år gammal, på tekniskt gymnasium. Om nollning visste jag inget, men jag skulle snart nog bli varse. På vägen från järnvägsstationen fram till skolan tvangs nybörjarna att bära de äldres väskor. När vi kom fram till skolan stod nollningsgeneralerna och väntade på oss med tuschpennor i händerna. De ritade stora nollor i våra pannor och tvang oss sedan att gå baklänges uppför trapporna. Lustigheterna pågick i en vecka. Själva initiationsriten innebar att nollorna skulle klä av sig i underkläderna, äta en ”rätt” bestående av snus och senap. 

I dag, 60 år senare, finns alltså den här skiten kvar! Det måste betyda att vuxenvärlden inte tar dessa kränkningar på allvar. Att man kan ägna sig åt sådant här på idrottsgymnasier, där det verkligen är viktigt att fungera som en lagmedlem, är helt absurt.