När vi hälsar på varandra visar vi respekt mot våra medmänniskor. Det finns olika sätt att betyga varann respekt. Men jag tror att oavsett vilket sätt vi väljer, så bör/måste man titta varandra i ögonen. Vilka kroppsgester vi i övrigt gör varierar, beroende på kultur. Men det centrala är att vi inför varandra ger uttryck för en ömsesidig respekt.
År 2016 hade vi ett uppmärksammat fall i Sverige där Miljöpartiets Yasri Khan vägrade ta den kvinnliga reportern i hand. Det var för intimt, tyckte han. I stället ville han hälsa med ena handen på bröstet (sitt eget!).
– Så som jag är uppväxt är det så att fysisk beröring med det motsatta könet anses vara väldigt intimt, förklarade Khan.
Oj, oj, oj! Alla politiskt korrekta människor i Sverige rasade. Kvinnoförtryck! Sexism! För statsminister Stefan Löfven var det självklart att försvara handhälsandet.
– I Sverige hälsar man på varandra. För mig är det samma som att kvinnor och män ska ha samma möjligheter. Man tar både kvinnor och män i handen, sade Löfven.
För att riktigt visa hur viktigt detta var, tog han och Anna Kinberg Batra varandra i hand med lite extra eftertryck efter en riksdagsdebatt.
I coronakrisens dagar tar nästan ingen i hand. En mängd olika sätt att hälsa på varandra praktiseras. Det är med en viss skadeglädje mot de kulturkonservativa toppolitikerna som jag noterar detta. För den svenska handskakningsmodellen är naturligtvis den sämsta ur hälsosynpunkt.
Att skaka hand har genom tiderna varit ett sätt försäkra den man hälsar på, att man inte har något dolt i handen. Men det visar inte på mer respekt för medmänniskan än andra traditioner gör. Löfvens och Batras fåniga demonstration visar nästan övertydligt på att den svenska modellen kanske inte länge är det enda – eller bästa – när det kommer till hur man hälsar. Förr var det fel att armbåga sig fram. Nu är det armbågen som gäller.