Min dotter har alltid varit en känslig själ. Hon har haft det tufft i skolan sedan första klass. Hon trivs inte, hon blir stressad skolarbetet och av alla intryck. För snart två år sedan blev hennes pappa sjuk. Han fick cancer. Min dotter som alltid har varit "pappas flicka" fick se sin far föra en ojämn kamp mot cancern, kämpa med cellgifter och operationer. Att gå till skolan blev ännu tuffare när allt hemma var så svårt.
Hon var tolv år i somras när hon behövde gå på sin pappas begravning. Den enorma sorgen vände hon inåt. Snart blev skolan nästan omöjlig att ta sig an – hon orkar bara inte. Jag tog kontakt med samtalsmottagningen för barn och unga. De remitterade henne till barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, i slutet av mars. Efter några veckor kom det ett brev från BUP att hon ska få träffa en kurator. Men jag trodde inte mina ögon när jag såg datumet – tiden är i mitten av augusti! Fyra månaders väntetid.
Jag känner en enorm förtvivlan... Kan det vara sant? Kan det stämma att ingen hjälp finns nu, att väntetiden är så otroligt lång? Hur många Nyköpingsföräldrar går omkring och är lika förtvivlade som jag på grund av att deras barn som mår psykiskt dåligt inte kan få hjälp? Varför är det ingen som gör något åt detta?