Emelie har blivit bättre på att stanna upp, lyfta blicken och njuta av det enkla.
Två år tidigare hade Emelie Lagervall lämnat sitt jobb som polis, där arbetsbelastningen var hög och hon med kort varsel kunde ringas in nätter och helger, för ett betydligt lugnare arbete med kontorstider. Dessutom hade hon tagit sig igenom en separation.
Då, när hon trodde att hon skulle landa i ett lugn, bröt utmattningsdepressionen ut.
– Jag trodde att jag hade fått en stroke när jag trillade av löpbandet, säger hon.
Emelie sökte vård men värdena var bra. Läkaren insåg vad det handlade om och ville sjukskriva henne. Själv tyckte hon först inte att hon hade tid.
Emelie var matt, tappade minnet, hade svårt att läsa – och grät mycket. När hon umgicks med andra hörde hon till slut inte vad de sa, utan såg bara att deras läppar rörde sig. Hon fick även problem med balansen.
– Jag låg i 70 bakom någon lastbil på motorvägen för jag kunde inte köra om.
Några blommor börjar titta upp i parken.
En dag vid hämtning på förskolan visste hon inte var hon skulle ta vägen.
– Det här är inget stort dagis, men jag stod bara där vid ett elskåp. Jag hittade inte.
Den dagen hade dottern ritat en teckning.
– Jag ville bara sjunka ner och dö när jag såg den.
Teckningen visar en förtvivlad, gråtande kvinna som sträcker ut armarna. Emelie är glad att hon alltid haft en bra kommunikation med barnen och kunde prata med sin dotter om vad hon hade ritat.
Emelie ville sjunka genom jorden när hon fick se dotterns porträtt av henne.
– Hon sa: "Där är du mamma. Du är ledsen, men du vill vara glad. Du sträcker ut dina armar för att du behöver en kram. Jag har också gjort ett grönt hjärta för jag älskar dig och du tycker mycket om att odla grönsaker."
– Jag frågade henne om hon tyckte att det var jobbigt att jag kan bli ledsen och hon tittade på mig över sin glasögonkant som om jag var knäpp och svarade: "Nej, jag tycker du är mysig", berättar Emelie och stryker en tår.
Då blev det tydligt för henne att känslan att vara otillräcklig satt i hennes eget huvud.
– Tänk att för barn är svaret på de svåraste frågorna självklara. Min dotter satt på min lösning, säger Emelie.
Virket i pergolan har behandlats enligt en japansk metod som kallas sho sugi ban. Man bränner träet och behandlar det med en naturlig olja. Resultatet blir miljövänligt virke som ska hålla i uppåt 100 år.
Hon träffade sin nya kärlek Tommy. Han är, på sätt och vis, Emelies motsats. Han är lugn, har inget emot tystnad – och bryr sig inte alls om att hålla någon fasad. Han hade en gård med djur.
– Jag kunde sitta i en box och hålla en gris i famnen i flera timmar och bara vara och det var just det jag behövde där och då.
De träffades genom det gemensamma jaktintresset. I dag har de flyttat ihop i Emelies lilla hus på Svärtinge udde. Familjen består numera av sex personer varannan vecka. Det är trångt och de har just börjat bygga ut.
Emelie har just startat ett eget företag, Sjöstugans trädgård, för att underlätta försäljning av de grönsaker de själva inte hinner med att äta.
En ganska stor del av trädgården är vikt åt odling. Framför odlingstunneln, mot Glan, håller Emelie just nu på att anlägga en park.
Utifrån kan det vara svårt att förstå hur hon orkar. Svaret är att släppa prestationskraven. Hon testar sig hela tiden fram. Hon har fastnat för täckodling som både bibehåller fukt i jorden och minskar ogräset. Och hon snålar inte på frön när hon sår.
Förutom att odlingen gjort familjen självförsörjande på grönsaker mår hjärnan bra av att se resultat.
– Jag kan kasta ut en näve frön och snart börjar det titta upp blommor. Och om det inte gör det är det ingen katastrof, en påse frön kostar inte särskilt mycket.
Emelie upplever att barnen äter mer grönsaker i och med hennes odlande. "Bara det här med att kunna gå och plocka själv är ju något speciellt."
Hon säger det och sneglar oroligt mot framsidan av trädgården där en grävmaskin just nu arbetar sig fram över gräsmattan och naggar på parken i jakt på ett dräneringsrör. Hon har nyligen planterat pionbuskar som hon länge varit på jakt efter, frågan är om de klarar sig.
– Förr hade jag mått dåligt av det här. Nu får jag tänka till på vad som är viktigast, säger hon.
Parkprojektet kommer att få ta tid. "Det gäller att njuta. Odlingen ska ge mig energi, inte ta."
Hon erkänner att hon från början var tveksam till parkprojektet, hon var rädd att det skulle bli för mycket. När hon slagit fast att det skulle få ta tid bestämde hon sig för att köra. I sommar kan arbetet att pausas helt.
– Det gäller att njuta. Odlingen ska ge mig energi, inte ta.
Två discokulor ger fina ljusreflektioner i parken.
Emelie har alltid haft bra självförtroende och självinsikt, men självkänslan har det varit sämre med. Hon har brytt sig för mycket om vad andra tyckt om henne.
Tidigare hade hon också svårt att skilja på sin egen identitet och yrkesroll.
– Jag är inte polis, jag jobbar som det, säger hon i dag.
Tegelbitar från huset kommer att få ett nytt användingsområde: kantsten.
När hon kraschade 2018 arbetade hon som säkerhetssamordnare på Finspångs kommun. Hon hyllar sin dåvarande arbetsgivare för stödet och förståelsen men hon lyckades inte komma tillbaka.
– Jag fick panik när jag skulle arbetsträna, det satt liksom i väggarna. Jag var tvungen att bryta.
Arbetet passade henne heller inte riktigt som person. Det var viktigt men inte tillräckligt handfast för att hon skulle må bra.
Anledningen till att hon hade slutat som polis var i första hand att hon kände att hon svek barnen när planer ställdes in för att hon behövde jobba. Nu fick hon en dagtidstjänst och lättnaden var stor. I och med det föll de sista pusselbitarna på plats.
Emelie Lagervalls psykolog uppmanade henne att göra saker hon tycker om under sjukskrivningen. Sedan dess har trädgården ordentligt med odlingsyta. Under våren började hon dessutom att anlägga en park.
Men det har krävts mycket arbete för att komma dit hon är i dag. Hon är glad över att ha haft en förstående handläggare på försäkringskassan och en terapeut som hon kunnat lita på till hundra procent.
– När jag fick min första panikångestattack trodde jag att jag skulle dö, jag kunde knappt andas.
Men terapeuten lärde henne ett knep.
– Jag kommer ihåg att jag stod i badrummet och sträckte ut armarna med tårarna rinnande och sa "hej ångest" – det fungerade! Genom att acceptera sjukdomen i stället för att mota bort den släpper det lättare.
Längs pergolans väggar kommer det att klättra växter. Under fönstret kommer det att växa dahlior. Virket har behandlats enligt en japansk metod som kallas sho sugi ban. Man bränner träet och behandlar det med en naturlig olja.
Hon har aktivt valt vilka hon har kvar i sitt liv och också träffat nya vänner genom odlingen.
– Barnen tycker att jag är roligare nu. Förut när vi har bakat har jag alltid varit i och petat, men nu får de experimentera, precis som jag gör i trädgården.
Hon berättar att hennes yngsta var övertygad om att man kunde odla godis.
– Hon fick stoppa ned en godisbit i marken. Hon blev jätteglad när det började växa, ända tills hon insåg att det var ogräs, skrattar Emelie.
– Jag vill inte säga att det inte går, det är bättre att få testa själv.
"Rota inte så mycket i varför du är stressad. Skit i det. Fokusera i stället på vad du ska göra för att minska stressen. Annars riskerar du bara spä på känslan."
I dag mår Emelie bättre än på många år men hon rannsakar ofta sig själv för att inte trilla dit igen. Hon har hittat tydliga strategier som fungerar för henne.
– Rota inte så mycket i varför du är stressad. Skit i det. Fokusera i stället på vad du ska göra för att minska stressen. Annars riskerar du bara spä på känslan.
– Och titta på vad du gör i stället för vad du har framför dig.
Emelie Lagervall konstaterar att resan har varit tuff men är ändå glad över erfarenheten.
– Jag kan för första gången i mitt liv säga att jag verkligen vet vad som är viktigt för mig.