Även om Åke Jansson i Katrineholm tar både dagens golf- och bridgetävlingar lite med en klackspark, som han uttrycker det, är det inget fel på tävlingsinstinkten.
Åke Jansson är en av de bästa bandy- och fotbollsspelare Katrineholm har haft genom åren. Redan som pojke spelade han i U-landslaget och gick senare vidare till bandylandslaget.
– Jag växte upp 25 meter från Skogsborg, så det var naturligt att jag började med sport, säger han.
Hans styrka har byggt på förmågan att läsa spelet.
– Jag har ett speciellt spelsinne som gjorde att jag nästan alltid var spelbar, eftersom jag såg vad som skulle hända någon tiondels sekund före många av de andra spelarna.
Trots det har det hänt en del olyckor genom åren. Som den 21 augusti 1965 då KSK:s fotbollslag mötte Nyköpings AIK. I den andra halvlekens 20:e minut kolliderade han med Naiks målvakt Caj Wirmola så oturligt att båda benen i Åkes högra smalben gick av.
– De sa att det lät som ett bösskott. Den dåvarande Folket-fotografen Folke Persson tog en sensationell ögonblicksbild då benen böts, berättar Åke och visar ett tidningsklipp från matchen. Hans fot, som syns på den ena sidan av målvaktens ben på bilden, ser inte ut att höra ihop med resten av Åkes ben.
– Bilden blev senare Månadens bild i tidningen Se, berättar Åke vidare.
På läktaren den dagen satt som vanligt paret Åke och Anna-Greta Janssons son Per-Åke "Perra" tillsammans med en av Åkes kamrater. "Perra" fick se hur hans pappa hämtades med ambulans från planen.
– Jag såg inte matchen utan var hemma och förberedde för kvällens kräftskiva, berättar Anna-Greta.
– Då jag hörde vad som hänt åkte jag direkt till Kullbergska där Åke röntgades. Jag var undersköterska på röntgen och sprang in i mörkerrummet där bilderna framkallades och fick se det otäcka. Det var en tvärfraktur, benen hade gått rakt av, vilket gjorde läkningen svårare.
Tidningsrubriken i Katrineholms-Kuriren löd "Ingen bandy för Åke Jansson!". Konvalescenttiden spåddes bli fyra månader.
– Men i maj året därpå visade det sig att benen inte läkt ihop som de skulle och man planerade operation till hösten 1966. Under sommaren låg jag på badstranden vid Duveholmsbadet med våra båda pojkar "Perra" och Peter. Till hösten behövdes ingen operation, berättar Åke.
– Det är så himla mycket, säger han och bläddrar vidare i klippboken, som är fylld med artiklar från hans idrottskarriär.
"Skyttekung i gips beredd på slutspel" och "Se upp för den röda faran!" är några av de andra rubrikerna som skymtar då sidorna bläddras vidare.
Tre–fyra år senare var det dags igen.
– Jag spelade bandy i Söderköping och fick en ful tackling och fick en fraktur. Och så tre–fyra år efter det gick ledbandet i knäet av i samma ben. Det var när jag spelade för Posten i en cup i Nora. Jag skulle köra en fint jag gjort tusentals gånger tidigare, trampade snett och fick gå med kryckor igen.
Skadorna till trots har Åke älskat att både spela själv och träna andra.
– Och jag tackade faktiskt nej till Georg "Åby" Ericsons erbjudande om spel i IFK Norrköpings fotbollslag vid ett tillfälle, till förmån för familjen då grabbarna var små.
I dag är grabbarna vuxna och Åke tillbringar gärna tid med dem nu också.
– Varje år åker vi till Grövelsjön och vandrar. Då bor vi i tält. Årets resa blir i september.