Men vi börjar från början.
– Jag är född i Lundaskog, i en gård som heter Fadbäcken. Den hade varit i släkten i generationer, säger Thore och reser sig för att hämta ett köpebrev från 1600-talet, med stämplar och sigill.
– Det var ett frälsehemman.
Thore hade inte börjat gå innan han började rita på golvet hemma med en bit kol han fick fatt i från spisen. Föräldrarna köpte då en rulle papper som de bredde ut över golvet, som Thore fick rita på i stället.
– I skolan hade jag en sådan bra lärarinna, som tyckte jag var så duktig att hon förslog att mina föräldrar skulle låta mig gå en teckningskurs via Hermods, på distans. Jag var åtta år då, och enligt uppgift den yngsta kursdeltagaren.
Tecknandet, och längre fram även målandet, det fortsatte han med hela livet. Väggarna i lägenheten är täckta med hans tavlor.
På sätt och vid är det också tack vare sitt tecknade han kunnat skriva boken.
– När jag sett på gamla bilder kommer jag ihåg. En del skriver dagbok, men det här har varit en dagbok för mig, säger han och bläddrar i ett block fyllt med kolskisser från tiden vid pansarregementet i Strängnäs.
Från början var det tänkt att han skulle göra lite minnesanteckningar, eller kanske ett kapitel till en memoarbok, men det hela utvecklades.
– Det fick liksom eget liv. Militär historia är nästan alltid skriven från antingen de menigas perspektiv, eller officerarnas. Men inte ur mellanledets perspektiv, och de drar ett tungt lass.
Efter sexårig folkskola och ett par års arbete, sökte Thore in till det militära. Vägen till att bli den pansarfurir han skriver om i boken var tuff – exempelvis var det 500 som sökte, men bara 14 stycken som klarade korpralskolan.
I Pansarfuriren beskriver Thore tidsandan, hur den vitaminfattiga maten fick vissa i kompaniet att få skörbjuggssymptom, hur övningar gick till – men framförallt kamratskapet. Hans teckningar från tiden illustrerar texterna.
En känd händelse han tar upp i boken är Sovjets bombning av Strängnäs och Stockholm natten den 22-23 februari 1944 - klockan 20.40, minns Thore att det var.
– Helt fred var det ju inte. Den dagen hade det snöat och vi skulle till marken för en sista kopp kaffesurrogat innan det var dags att kvarta in. Men så, över kaserngården, hör vi ett motorljud. Surret övergick i ett tjut, och vi tänkte, "vad i herrans namn?" och så fräste det till i skogsbacken ovanför där det brände av en lysbomb. Sedan föll bomber i havet en bit bort, säger Thore.
Senare skulle det visa sig att det fanns en spion på regementet. Den natten föll även bomber i Stockholm och skärgården där utanför.
Ett annat starkt minne är hur Thore, i boken kallad Hindrich, av misstag blev skjuten.
– En löjtnant var slarvig med sin pistol. Vi satt inne i en sal och hade lektion, när det hördes en smäll och det kändes som det brann till i bröstet. Kulan hade gått genom väggen, och genom svarta tavlan.
Kulan gick in mellan revbenen och stannade i ryggen, och krävde en operation. Löjtnanten fick 6 dagars arrest, och gav Thore 175 kronor som kompensation.
– Han var väldigt ledsen för det där. Och 175 kronor var en och en halv månadslön på den tiden!
En vapenbroder finns kvar i livet förutom Thore.
– Vi brukar ringas någon gång i veckan och prata. Och det är väl därför det känts viktigt med den här boken. Vi som var med dör ut, men det är viktigt att folk vet hur det var då.