Hon har varit med sedan stavgångsgruppen startade för tio år sedan eller mer.
På frågan varför hon är med säger Gunnel Olsson:
– Jag ska ut och röra på mig, och så är det den sociala gemenskapen.
Hon går med stavar liksom de flesta av dagens övriga deltagare.
– Det är ju ännu effektivare, och så är det ju ett stöd också.
Hon dyker upp vid Nävertorpskyrkan liksom Ann-Margret Eriksson som har sin rullator med sig.
– Rullatorn är till hjälp, då känns det lite stadigare, säger hon.
Därtill är hon skodd för halkigt vinterväglag.
– Ja, jag har halkskydd, på hela foten.
Hon njuter av att komma ut.
– Jag tycker det är så skönt. Jag försöker gå ut varje dag, och det här sporrar ju, säger hon.
Kristiina Lahti från Katrineholmsbygdens församling håller i verksamheten.
– Det var en av våra medlemmar som startade det här, för mer än tio år sedan tror jag att det var. Det har vuxit genom åren. Vi brukar vara omkring tjugo. I dag, med det här vädret, blir vi nog inte så många.
– Vi går en timme och så fikar vi i församlingshemmet. Det är en väldigt berikande gemenskap. Man får lite rörelse och en pratstund och en fikastund tillsammans. Det talas mycket om ensamhet i dag. Social gemenskap är bra för hälsan, lika viktigt som sömn och mat, säger Kristiina Lahti.
Denna tisdag visar sig gruppen bli nio personer. Det börjar med fem, som går iväg i två små grupper, och fler väntar en bit längre ner på Kerstinbodagatan.
– Vi går i lite olika grupper, för alla går inte lika fort, så ingen utesluts, förklarar Kristiina Lahti.
På frågan om hon har råd för hur man går säkrast för att inte halka säger hon:
– Det var någon som sa att man ska trampa på hela foten, och så ska man ha skor med broddar.
När vandrarna återvänder väntar Ratri Airaksinen med fikat. Hon är vaktmästare och sköter om det mesta så att besökarna känner sig välkomna.