För 20 år sedan gick Wera Olovsson i pension och den 16 maj fyller hon 85 år. Hon har fortfarande skrivaruppdrag för en tidning, RPG:s (Riksförbundet pensionärsgemenskap) Seniorposten. Hon är sekreterare i tre föreningar och med i två litteraturcirklar.
‒Jag tycker att jag har ett bra liv. Det är klart att det finns stunder då man känner sig ensam när man har levt i tvåsamhet så länge. Men jag har många vänner, säger hon.
I många år bodde Wera och hennes man Johan på Malinbodaplan. 2009 flyttade de till en lägenhet i centrala Katrineholm. 2011 gick maken bort, och Wera är tacksam att de hade flyttat tillsammans till lägenheten.
‒Jag tyckte det var så skönt att vi hade ett nytt hem, att jag inte behövde lämna hemmet, utan vi var inbodda där.
Där bor hon kvar, men skulle nu vilja ha mer trygghet och gemenskap omkring sig.
‒Jag skulle vilja ha en lägenhet på Igelkotten, men jag är för frisk för det. Just det att kunna välja om jag själv vill laga frukost och lunch eller gå ner till restaurangen, att ha hjälp runt omkring, och att kunna träffa andra när man vill. Jag tycker att trygghetsboende, det är något som skulle finnas när man kommer upp i en viss ålder, säger Wera, och politikern i henne anas i orden.
Wera Olovsson var tidigare engagerad för Folkpartiet i Katrineholm.
Som riktigt ung ville Wera, uppvuxen i Skåne, bli missionär. Hon gick på Bibelskola i Stockholm och blev evangelist. I ett litet torp i Virå i Björkvik sjöng och predikade hon tillsammans med en kamrat i två års tid. I Flen träffade hon den unge läraren Johan från Västerbotten. De gifte sig och fick lägenhet i Katrineholm.
När parets tre barn växte upp var Wera hemmafru i 20 år. Det ångrar hon inte. När alla barnen nått skolåldern började Wera utbilda sig. Hon skaffade sig grundskolekompetens på Åsa folkhögskola, gick Komvux, Poppius journalistskola, läste svenska, religion och idéhistoria på högskolan.
‒När jag växte upp skulle man inte utbilda sig.
Hon jobbade på studieförbundet Vuxenskolan. Så småningom började hon utbilda sig till folkhögskolelärare och praktiserade på Kjesäter. Hon frilansade då också som reporter på Katrineholms-Kuriren.
‒Eddy Rask kunde ringa och säga att "när du slutar i eftermiddag kan du väl komma och jobba". När det blev ett jobb ledigt sa jag "Då får ni väl ge mig jobbet i alla fall, för nu har jag hjälpt er så mycket".
Initiativet gick hem och Wera blev anställd. I åtta år jobbade hon på tidningen innan hon gick i pension.
På frågan hur hon ser på den tiden säger hon:
‒Det är mina lyckligaste år.
Hon citerar föreläsaren Tomas Sjödin om att livet vill oss något.
‒Jag tänker så här, att livet vill att jag ska skriva.
Wera är medlem i Mariakyrkan, där hon också har predikat vid några tillfällen. Tidigare var hon med i Pingstkyrkan, och har i 20 år varit en av dem som arrangerar kulturfrukost, tidigare kvinnofrukost.
Hemma skriver hon förstås, och läser, senast Anita Goldmanns "Jerusalem och jag". Theodor Kallifatides och Leif GW Persson är två favoriter.
‒Och så tittar jag väldigt mycket på tv. Tv och dator, det är väldigt bra tidsfördriv. Jag har en kanal som heter Axess; de har mycket historiska program. Och jag tycker det är så roligt med frågeprogram, att se om jag kan.
Via Google kan man hitta nästan vad som helst, konstaterar Wera. Det finns ständigt ny kunskap att erövra i livet.