Angela Sidiqis berättelse präglas av energi och framåtanda, ända från uppväxtåren i Afghanistans huvudstad Kabul.
Familjen hade det bra.
– Min pappa var skomakare. Jag började hjälpa honom när jag var fem år. Jag jobbade från morgon till kväll, berättar Angela.
Hon och hennes syster gick också i skolan, fram till att talibanerna kom till makten.
– Då kunde man inte jobba. Vi flydde till Pakistan, och fick det väldigt dåligt ekonomiskt. I åtta år bodde vi i Pakistan.
Hon kunde fortsätta att gå i skolan, och med sitt stora intresse för kunskap, och sina goda resultat blev hon tillfrågad om hon ville bli lärare. Det ville hon gärna, och fick så småningom ett bättre jobb och högre lön. Hon arbetade på en skola som fick stöd från hjälporganisationen IRC, International rescue committee.
– När vi kom tillbaka till Afghanistan jobbade jag med Rädda barnen. Jag gick en kurs i engelska, och där träffade jag honom! säger Angela, ler stort och sträcker ut handen mot sin man Musa som just kommit hem från jobbet.
De blev kära i varann.
– Jag sa till min pappa att jag vill gifta mig med honom, för jag älskar honom. Att våga säga så i Afghanistan är inte lätt. Jag var den första flickan i min släkt som gjorde det, berättar Angela och lyser vid tanken på att hon vågade och att det är hon och Musa.
De gifte sig i Kabul.
– Min pappa sa att det kan nog bli svårt. Men jag hade bra argumentation.
Angela och Musa har tre barn: Mariam, 11 år, Mustafa 9 år, och Muqust, 7 år. Familjens tillvaro i Afghanistan blev omöjlig, och paret Sidiqi tog beslutet att sälja allt de ägde för att komma till Sverige.
– Det var ett svårt beslut, men vi kom fram till att vi riskerar inte våra liv. Vi vill vara trygga, säger Angela.
– Vi valde Sverige för att de är snälla och de respekterar faktiskt människor.
Den 27 december 2012 kom de till landet i norr, och hamnade i Märsta. Efter en vecka fick de tågbiljetter till Vingåker, och blev glada när de såg att avståndet till Stockholm inte är så långt.
I Vingåker började deras nya tillvaro. Efter sex månaders väntan fick de besked från Migrationsverket och kunde börja på sfi, svenska för invandrare.
– Vi väntade på sfi. Under den tiden gick jag alltid till Mötesplatsen för att träffa människor och lära mig svenska. Jag sa fel hela tiden, men jag brydde mig inte, säger Angela.
Hon pratar varmt om dem hon mötte, och som hon fortfarande umgås med.
Hennes man Musa gick en utbildning till elektriker samtidigt som han gick på sfi. Han fick själv idén då han var på en mässa i Katrineholm. Nu jobbar han på Katrineholmsföretaget Enium.
Angelas väg in på arbetsmarknaden började med en timanställning som modersmålslärare. Hon knackade dörr för att få mer jobb, och fick snart napp. Hon tog också körkort.
– Jag hade aldrig kört bil i hemlandet. Nu har jag körkort och fast tjänst, och jag läser barn- och fritidsprogrammet och blir klar i juni nästa år.
Angela Sidiqi arbetar på kommunens integrationsenhet och leder projektet med språkvän, där nyanlända och etablerade svenskar möts.
– Nu har vi 66 språkvänner. Det är balans, och jag är väldigt glad att det finns folk som vill hjälpa till.
Att lära sig språket är vad hon själv har gått in för, som nummer ett.
Hemma hjälps föräldrarna åt med det som ska göras, något annat går inte, konstaterar Angela och Musa.
– Jag ser en väldigt positiv förändring. I vårt land var vi tre, fyra kvinnor som hjälptes åt. Jag skulle inte hinna göra allt. Nu känns livet mycket trevligare, nu hinner vi vara med varandra. Sen vi kom hit delar vi också ut uppgifter till barnen, efter deras ålder och förmåga. Det är bra, de känner sig som aktiva medlemmar hemma, säger Angela.
Och Vingåker då?
– Det älskar vi! Människor är snälla. De ville hjälpa oss. Vi sa direkt att vi hoppas kunna hjälpa till i samhället. Vi vill ge tillbaka till samhället, och hjälpa andra, genom att vi jobbar och betalar skatt.