Hon vill vara anonym, så i den här texten kallas hon Sara.
– Jag är fortfarande inte fri från sjukdomen och har inte den distans jag behöver för att stå på barrikaderna. Jag vill ändå berätta, för jag tror det finns fler som jag.
Hur är man när man är som Sara? En kvinna, 40 år, med man och tre barn. Med jobb inom sjukvården, vänner, fritid – och en ätstörningsproblematik som sträcker sig 25 år bak i tiden.
– Det finns en stor skam kring det, att jag som vuxen borde "veta bättre" på något sätt. Bilden av ätstörningar är en ung tjej som vill bli smal, men jag vill utmana bilden. Vem som helst kan drabbas.
Sara kan inte komma ihåg att hon någonsin haft ett avspänt förhållande till mat. Som liten var hon överviktig och visste vilken mat som sågs som "bra" och "dålig."
– Inget var förbjudet men sötsaker skulle begränsas. Det gjorde att jag smusslade. Jag var retad, kallades tjockis och så.
Känslan av otillräcklighet – inte bra, smal, snygg nog – satt kvar genom högstadiet. Första året i gymnasiet utvecklade Sara anorexia.
– Det här med svält, att inte äta tillräckligt, hade jag provat, men inte klarat. Men det var som att kliva över en tröskel en dag. Svälten blev en kick. Hunger var inte något som tog kraft, utan något jag fick kraft från.
I början fick hon beröm, "vad fin du blivit". Sedan blev det tystare runt henne. Hon gick ner allt mer, och hemma blev varje måltid ett bråk. Hon förbjöds att träna, men smög upp på natten när föräldrarna sov för att stå och hoppa bredvid sängen.
– Vändningen kom när jag i en tidning läste om en tjej med anorexia. Jag såg på bilden hur hon sett ut när hon mådde som värst – skulderblad som vingar, höftben som stack ut – och det såg ut som mig. Jag gick till mamma och grät och sa att jag behövde hjälp. Då vägde jag 38 kilo.
När hon fick höra att hon skulle läggas in på sjukhus om hon inte började äta, började Sara tvinga i sig mat.
– Folk tror att om man går upp lite vikt, så är det bra igen. Men utsidan kan inte läka insidan. Men jag såg hur det tärde på mamma och pappa, så jag sa att allt var bra.
Det var här sjukdomen gick över till något annat. För att hantera känslor av ångest och otillräcklighet, började Sara hetsäta och kräkas upp det hon ätit. Det här beteendet märktes inte utanpå som självsvälten.
– Jag förstod liksom inte att jag var sjuk, det sjukliga blev normalt. Jag tänkte att det är så här livet ser ut, det är så här det kommer vara för mig. Det var ett sorts dubbelliv.
Sara flyttade hemifrån, studerade till sjuksköterska, träffade en kille. Hon berättar om sin anorektiska period, men inte om den bulimi hon än i dag kämpar med. De vill bilda familj, och när hon blev gravid några år senare var glädjen stor.
– Det var lite som att jag lånade ut min kropp till någon annan. Mitt barn behövde den, jag fick äta som jag ville. Men det var inte lätt att släppa den kontrollen.
Hon fick två barn till, ännu en dotter och en son. Så började hon arbeta inom psykiatrin.
– Jag hade levt i förnekelse, planerade för när jag kunde vara ensam hemma och hetsäta och kräkas så ingen skulle märka. Men nu började jag stöta på patienter som led av ätstörningar i jobbet.
Sara kände igen sig – och allt brast.
– Det bara brakade ihop inom mig. Jag bröt ihop, grät, berättade för min man, och sa att jag behövde få hjälp för jag klarar inte det här.
Efter chocken och sorgen var det mycket som föll på plats för hennes man.
– Han hade ju känt att det var något som inte stämde, men hittade ingen förklaring. Nu fanns det en. På ett sätt var det en lättnad, samtidigt som han mådde dåligt. Senare insåg han att det låg utom hans kontroll, han kunde stödja mig men jag kunde bara ta mig ur det själv.
Hon blev hänvisad till ätstörningsmottagningen i Nyköping.
– Jag minns att jag strök längs med väggarna, så mycket skämdes jag. Men när jag fick prata med en terapeut sa hon att jag kunde bli frisk – och jag valde att tro henne. Jag vet i dag att jag är värd bättre, att må bättre.
Det här var 2007.
– Jag tror fortfarande att jag kommer bli fri, men jag har varit sjuk så länge. Det tar tid, det måste få göra det. Jag trodde mig vara frisk och slutade en tid att gå dit, men då använde jag alkohol som ångestdämpande metod i stället – och det slutade med att jag fick gå ett tolvstegsprogram. På ett sätt var det enklare, alkohol kan man ha en nolltolerans till, men mat måste man äta. När jag blev nykter eskalerade min ätstörning en period, och jag återvände till mottagningen.
Saras äldsta dotter är nu i tonåren. Hon är öppen med sin sjukdom med sina barn.
– Min äldsta dotter förstår, och för de yngre har jag förklarat på ett barns nivå. Det är inte hemligt att mamma är sjuk, men min sjukdom ska inte heller vara något som är normalt för dem. Det måste vara något vi kan prata om, så vi kan bryta det sociala arvet. Bort med skammen! Om vi biter huvudet av skammen är mycket vunnet. Den är ett mentalt fängelse.
Sara känner nu att hon är i ett bra skede, och hoppas att hennes berättelse kan få fler att söka hjälp.
– Jag eftersökte en samtalsgrupp på mottagningen för människor i min ålder, men då fanns det inga. Men jag vet att det måste göra det. Jag vet att jag inte är ensam. Jag tror många lever ensamma med sin skam och sin sjukdom och tror att det bara måste vara såhär – så är det inte. Men ensam klarar man det inte.