När jag blev pensionär och medlem i SPF Linden, gick jag med i en konstcirkel. Vi var ett gäng damer, bland dem Ulrika, som träffades en gång i veckan och talade om olika konstnärer. Vi gjorde också många bussresor till olika konstmuseer i Sverige, ja vi var även till Fyn i Danmark. Det var på en sådan konstresa Ulrika och jag kom att sitta bredvid varandra i bussen. Vi kom genast i glatt samspråk och upptäckte snart att vi hade samma åsikter om det mesta. Personkemin stämde. Vi diskuterade allt. Från hur man bäst sätter en god filbunke till politik. Ulrika var utbildad hushållslärare och jag, som inte är någon fena på matlagning, hade förmånen att kunna fråga henne om allt vad gäller det kulinariska. Att jag, i min ungdom, arbetat en sommar på ett pensionat på Västkusten, intresserade henne mycket. Det var ju också hennes område. Vi saknade aldrig samtalsämnen på våra bussresor, men kunde också sitta tysta långa stunder, utan att det kändes minsta besvärande.
När Ulrika blev sämre och inte längre orkade med konstcirkeln, brukade jag ringa henne då och då och bland annat berätta vad vi gjorde i cirkeln. Det var hon alltid intresserad av. Jag saknar våra långa telefonsamtal, Ulrikas röst och glada skratt.
I slutet på sista veckan i augusti ringde jag henne två dagar i rad utan att få svar. Beslöt mig för att efter helgen ta reda på om hon möjligen var på sjukhuset. Så kom lördagen den 1 september och Ulrikas dödsannons. Plötsligt blev allt så ledsamt.
Jag är tacksam att jag fick känna Ulrika en stund på jorden.
Käthi Idström