Det mesta av sitt liv har hon bott och jobbat i Katrineholm. Hon växte upp i Finland, utan föräldrar, och kom till Sverige av bara farten.
– Mina barn vet och planerar så mycket, men för mig har det bara blivit, säger hon och berättar flödande om det hon varit med om.
Vuokko utstrålar kraft, energi och stolthet. Hon berättar om mormor som tog hand om Vuokko och hennes ett år yngre syster. Modern gick bort i tbc bara 24 år gammal. Då var Vuokko sex år.
– Jag har bara svaga minnen av min mamma. Inga minnen av kramar och såna saker, för hon var ofta på sjukhuset, och för smittorisken. Jag minns att vi blev lämnade hos grannen, och där minns jag en dämpad stämning. Efteråt har jag förstått att då hade mormor blivit kallad till sjukhuset. På min mammas dödsbädd lovade hon att ta hand om oss. Fadern som vårdnadshavare var inte tänkbar på den tiden.
Flickorna hade en bror som dog ett år före mamman. När hon dog ville "socialgubbarna", som Vuokko säger, placera Vuokko och hennes syster i fosterhem.
– Över min döda kropp, sa mormor. Hon var inte längre än jag, men hon stod i dörren och hindrade dem. Vi gömde oss i en garderob.
Männen kom tillbaka flera gånger i samma ärende.
På frågan vad hon kände där hon satt i garderoben säger Vuokko:
– Det var väl skräck. Vi ville vara hos mormor för hon var trygg. Hon var så gullig, fastän hon var sträng. Hon hade en jättemysig stuga som kantades av fem häggar och en fors. Vi var busiga och hoppade på stenar i forsen fast vi inte fick. Jag hade en lycklig barndom även om jag hade känslan av att det var synd om oss för att vi var föräldralösa och att vi inte var laestadianer som de flesta i byn.
– Mormor var en riktig stålkvinna. Vi var aldrig fattiga i ordets egentliga mening. Hon kunde koka god soppa på en spik. Hon gjorde allt så bra. Annars vet jag inte hur det hade gått. Kanske min syster och jag inte hade fått växa upp ihop.
När Vuokko var 16 år kom en präst på besök. Vuokko hade tankar på att bli präst, och hon och systern hade gått en bibelkurs. Prästen var chef på Nyhyttans kur- och badanstalt i svenska Bergslagen. Han erbjöd dem att komma dit och arbeta, och så blev det.
Vuxenlivet tog fart. Vuokko och systern trotsade Nyhyttans regler. De ville inte gå på bönemöten utan smet kvällstid nedför brandtrappan från tredje våningen och genom en rågåker för att träffa killar på byvägen.
– Vi träffade två bröder i en stor vit Valiant, och blev kära.
Snart flyttade Vuokko och hennes pojkvän ihop.
– Vi bodde i ett 1700-talshus vid Fåsjön.
Paret fick två barn, och Vuokko jobbade som servitris på Vita bandets vilohem på kvällstid.
Men hon bröt upp och tog barnen med sig.
– Jag fick arbete på L M Ericsson samma dag som jag flyttade till Katrineholm.
Sju år blev det där.
– Jag började känna att jag ville arbeta inom vården. Hemsamaritutbildning på Komvux och vårdbiträdesutbildning gav arbete på Furuliden. Jag var 50 år när jag utbildade mig till undersköterska. Ett demensboende skulle startas på Furuliden. Jag var en av tre som fick en tjänst, och fick utbildning. Det var det första demensboendet i Katrineholm, och det var ett intressant arbete. Sen byggdes Strandgården, och jag valde att följa med boendet dit. Där arbetade jag till min pension 2015.
– Jag blev tillfrågad om jag ville fortsätta arbeta som vikarie, men jag sa nej och sedan dess jag levt livet. Jag reser mycket, motionerar, går på utegym, cyklar, läser böcker, träffar mina barn, har kontakt med några av mina arbetskompisar och alltid händer det något. Jag trivs jättebra med mig själv och kan sitta på en stubbe i skogen och bara vara. Jag älskar min frihet.
Hon har försonats med sin pappa, och konstaterar att hon inte är bitter. De brevväxlade när hon blivit vuxen, och träffades också.
– Jag förlät honom att han struntade i oss. Det var inte jätteinnerliga samtal, men vi kunde prata och umgås. Jag fick en cykel av honom när jag var åtta år, och det var jag glad över. Det var ingen som tänkte på att även vår pappa skulle ha en roll i vår barndom. Det var inte så som det är nu.
– Men jag är inte olycklig över det, jag är inte olycklig över nånting. Tvärtom, jag känner mig stark och tycker att allt har blivit så bra. Men jag har nog velat ha en stor familj för att få den där familjekänslan.
Vuokkos syster bor i Finspång. När de pratar med varandra tänker de inte på om det är på svenska eller på finska.
– Jag är jätteintresserad av språk och har gått på olika språkkurser under årens lopp. När jag fyllde 50 hade jag aldrig varit utomlands, för vi åkte alltid till Finland på somrarna, men jag firade mina 50 år i Florida, och sedan dess är jag biten av att resa. I år har det blivit en resa till New York och till London och kortare resor inom Sverige. Mina två äldsta barn och jag har en tradition att åka Grövelsjön varje höst och fjällvandra.
Vuokko vibrerar av liv.
– Jag kan inte tro att jag är så här gammal och att barnen har flyttat hemifrån, en efter en har försvunnit, och det är både sorgligt och bra. De är så duktiga och ambitiösa allihopa och jag är så stolt, mer än stolt över alla mina barn.