Boken heter "Det är bara att läsa" – en mening många med dyslexi får höra, enligt Ylva Nielsen.
– Det eller, "det är inte så svårt" eller "hur svårt kan det vara". Jag tröttnade på det, på att inte få förståelse. Men med den här boken kan alla prova på hur det är att läsa med dyslexi.
Hon själv fick reda på att hon hade dyslexi relativt sent.
– Men egentligen visste jag redan innan jag fick diagnosen, för det går i familjen.
Efter gymnasietiden på Tessin arbetade Ylva, på ett äldreboende i Björnlunda och som au pair i Barcelona, innan hon började plugga.
– Jag studerade först enstaka kurser på Umeå universitet en termin och efter det började jag på Mediedesignprogrammet på Luleå tekniska universitet i Piteå.
Boken är hennes examensarbete.
– Jag har använt HC Andersens saga om den fula ankungen, och har förvrängt typografin så att texten gestaltar och visualiserar hur det ser ut för en dyslektiker vid läsning. Valet av texten var lite symbolisk – för att ha dyslexi kan ge ett utanförskap, ungefär som det ankungen upplever.
Den första sidan ser ut som vilken boksida som helst, men när man bläddrar på de mer svårlästa sidorna är det som att bokstäverna börjar hoppa runt. Texten blir svår att följa.
– Jag har fått väldigt bra respons, både från människor som har dyslexi själva, men också från andra. Boken finns numera på Gnesta bokhandel, biblioteket på Nyköpings högstadium, Kungliga biblioteket och en svensk skola i Thailand, säger hon och fortsätter:
– Jag vill ju att den ska komma ut till pedagoger och till dem vars nära och kära har dyslexi, så de kan få förståelse och ge den stöttning man behöver. Att ha dyslexi är inte en dans på rosor, men med rätt hjälp går det.
En av dem som läste boken vände sig till Ylva med viss förtvivlan.
– Hon blev rätt skakad, frågade "men herregud, har det varit såhär för mitt barn i alla år?". Då bestämde jag mig för att lägga till en sak sist i boken, nämligen en lista på kända personer med dyslexi. I den listan ingår just HC Andersen, som skrev den fula ankungen. Jag tyckte det var ett fint sätt att avrunda, att visa att man kan bara man vill, ibland handlar det bara om att finna en annan väg att gå.