Med bara en ryggsäck kom han som ung till Sverige, och fick läsa om nästan hela den långa veterinärutbildningen. Men det har han aldrig ångrat.
Året var 1981 när det nygifta polska paret Marek och Magdalena med varsin ryggsäck, sovsäckar och ett lånat tält kom på smekmånad till Sverige – och blev kvar. Under en långvarig strejkvåg i Polen hade den fria fackföreningen och medborgarrättsorganisationen Solidaritet bildats under ledning av Lech Wałęsa.
‒Det hände mycket i Polen just då, och vi hade på känn innan vi åkte hemifrån att det kanske skulle sluta så här. När vi kom till Sverige träffade vi vänner bland många polska invandrare, vi hörde om upproret i Gdansk och att general Jaruzelski återtog kontrollen över landet. Det blev aldrig något blodbad, men vi ville inte åka tillbaka. Jag hade av politiska skäl redan fått känna på viss förföljelse, och vi hörde att människor försvann, fängslades eller kastades ut ur landet.
‒Magdalena var dessutom redan gravid. Våra föräldrar blev förskräckta, men vi fattade beslutet att stanna i Sverige, berättar Marek Goczkowski.
Han är född och uppvuxen i staden Inowroclaw i norra Polen. Beslutet om vägval tedde sig naturligt. Marek har alltid älskat djur, trots att familjen var stadsbor. Men morföräldrarna bodde på en lantgård och där bland kor och grisar, höns och ankor, tillbringade han alla lediga stunder. När han lyckades hjälpa en sparv som skadat ena foten så svårt att den behövde amputation, och såg fågeln återkomma i stället för att fly bort insåg han att han hade god hand med djur och en känsla för sjukvård, och under gymnasiet bestämde han sig för att gå veterinärutbildningen.
När fyra av de drygt sex utbildningsåren var avklarade träffade han blivande husdjursagronomen Magdalena under en turistledarutbildning med kajakpaddling. Deras respektive studieort låg 30 mil från varandra, men kärlek uppstod snart.
De första åren i Lund satsade de stenhårt på att plugga svenska, och gick utbildning för utlandsstudenter för att kunna studera vidare i Sverige. För Marek blev det sedan att vackert ta sig an den svenska veterinärutbildningen i Uppsala från början till slut, medan Magdalena som hunnit examinera i Polen bara behövde komplettera med ett antal kurser. Mellan varven fick paret fler barn.
‒Det var tufft till en början att behöva läsa om allting, men jag fick många vänner, och med vänner känner man sig tryggare.
‒Som de flesta vikarierade jag sedan runt halva Sverige innan jag startade egen praktik där vi bodde utanför Avesta i Dalarna. Det är inte alltid ekonomiskt framgångsrikt att vara sin egen och det tar tid att bygga upp en verksamhet, men jag jobbade väldigt hårt.
När Marek Goczkowski var 49 år fick han tre förträngningar i hjärtat och blev bypass-opererad. Men förälskad i sitt jobb som han är har han haft svårt för att dra ned på takten även fortsättningsvis.
Marek har egen praktik och är i dag knuten till distriktsveterinärerna i Flen. Han har arbetat på Parken Zoo i Eskilstuna, ett uppdrag han kom att älska. Han har genom åren jobbat i flera stora parker, som visentparken i Avesta, björnparken i Orsa och flera älgparker i Dalarna, blivit specialist på att söva stora djur. Sjuans tv-program Veterinärerna gillade honom så mycket att de efter två säsonger i djurparken valde att fortsätta följa honom på uppdrag i Flen.
‒De gillar mitt sätt att jobba, jag är ju rätt kommunikativ och gör mig väl bra i rutan, ler han.
Nyligen har han varit tvungen att vila; en kviga uppskattade inte Mareks hand i sin rumpa i våras och gav honom ryggskott. I samma veva drabbades han av ljumskbrock efter att ha lyft en tung hund på sin praktik. Så den energiske veterinären tvingades till operation på Mälarsjukhuset – vars personal han öser beröm över – och en längre tids vila. Denna vecka har han börjat jobba igen, men det får bli med smådjur till en början.
‒Det ligger i min natur att inte sköta mig. Jag vill ut och engagera mig i djuren, inte stå bredvid med händerna på ryggen. Men jag ska försöka hålla mig lugn lite till.
Kanske kan det hjälpa med en och annan kajaktur.
‒Familjen påstår att det är den enda gången jag kopplar av. Så jag får väl se till att ge mig ut på vattnet ofta i sommar.