Att han skulle välja läkarbanan var inte alls glasklart från början. Under uppväxten och skolgången i Strängnäs tänkte sig Staffan Henriksson en karriär som officer. Därför började han efter gymnasiet på K3 i Skövde medan han för ordningens skull sökte olika universitetsstudier.
‒En dag ringde pappa och berättade att jag kommit in som reserv på läkarlinjen på Karolinska. Min skvadronchef blev jättearg, men pappa stod på sig. Den här utbildningen borde jag gå.
‒Jag fick beviljat anstånd med en månad i taget till en början. Men jag trivdes bra direkt, och har inte ångrat mitt val på något vis.
Inte heller har Staffan Henriksson ångrat sin specialinriktning. Han var ett tag inne på ortopedi, och även ögon, innan han bestämde sig.
‒Öron, näsa, hals omfattar ett brett spektrum av besvär och sjukdomar, och mina patienter är både friska och sjuka, de är unga och gamla, med lätta och svåra åkommor. Som läkare kan du åstadkomma mycket, och det passar bra att vara egen inom området. Det funkar utan sjukhusets stora resurser.
Till en början efter utbildningen jobbade Staffan i ett antal städer och även i Norge ett antal gånger, innan han kom till Eskilstuna. Under specialistutbildningen i Uppsala hann han konstatera att stora universitetssjukhus inte riktigt var hans grej. Men på Mälarsjukhuset trivdes han bra. Tillsammans med kollegan Olle Söderström gjorde han dessutom en oförglömlig uppdragsresa till Kenya.
‒Det var ett antal intressanta och roliga månader, och jag är stolt över mitt kenyanska läkarleg.
Det var sedan företrädaren Karl-Erik Winberg som inför sin pensionering ringde Staffan och frågade om han inte skulle ta över kliniken på JA Selanders gata i centrala Eskilstuna. Utmaningen lockade.
‒Och jag tänkte att jag tar det här i några år, och provar på hur det fungerar att driva egen praktik. Så blev det inte, och det är väl risken med att vara sin egen, det är inte alldeles enkelt att bryta upp och byta bana igen.
Men det har han heller inte velat. Den första januari 1988 tog han över och "vips" så har 30 år passerat.
Nästan lika länge, 29 år i år, har Staffan haft sin mottagningssköterska Anita Olsson som arbetskamrat. Och tillsammans har de upplevt och varit med om mycket längs vägen.
Kampen mot landstingets förslag att införa remisstvång är en sak. 20000 namnunderskrifter samlades in under ett par års tid i slutet av 90-talet.
‒De införde remisstvånget ändå. Men det höll bara i tre år.
I över 20 år var Staffan ordförande för privatläkarna i Sörmland, han har suttit i Sörmlands läkarförenings styrelse och har också varit ordförande i Sveriges Privatläkareförening. På uppdrag av landstinget utbildar han i dag allmänläkare.
Sedan ett antal år utför Staffan Henriksson även viss kirurgi. Bland annat opererar han bort hudtumörer och födelsemärken och gör så kallad fullhudsplastik. Uppdragen har blivit fler och i snitt tar han och Anita nu emot två kirurgipatienter om dagen.
I dag är detta den enda privatpraktiserande öron-, näsa-, halsläkarmottagningen i Sörmland, och det märker de tydligt.
‒Alla vårdcentraler hänvisar till oss, trycket är hårt kan man utan överdrift konstatera, förklarar Anita Olsson.
Med från starten var Veronica, som med sina bihåleproblem troget gått hos Staffan Henriksson i tre decennier.
‒Han har varit min klippa i alla år, en fantastiskt bra läkare som jag inte gärna byter bort. Jag hoppas han fortsätter i många år till, säger hon.
Staffan Henriksson är högst medveten om att han nu har åldern emot sig.
‒Jag har en idé om att jag någonstans mellan 65 och 67 ska börja ta upp en diskussion med landstinget om en efterträdare. För Winberg tog det fem år innan han hade klart med sin, så jag inser ju att det inte blir så lätt. Det är inte så att folk står i kö för att få ta över här.
Visst blir man ganska bunden av att ha egen praktik, konstaterar han. Du har ett arbetsgivaransvar och det är mycket arbete med data och statistik. Men, fördelarna är också många.
‒Man styr sig själv, trots allt, och får en väldigt stark känsla för sin mottagning. Och själv har jag ju haft turen att ha väldigt bra personal, och väldigt många trevliga patienter jag lärt känna genom åren. Jag är tacksam över alla personliga utbyten vi har av varandra.
Hur 30-årsjubileet ska firas har Staffan Henriksson inte tänkt på.
‒Men vi borde kanske se till att uppmärksamma det på något sätt under året, nu när ni väckt tanken.