I dag har Kjell Lönn öppet hus i Lidabackegården i Äsköping
‒Eftersom vi är så många i familjen ska vi vara där, säger Kjell.
Även 50-årsdagen firade han där, och han hade samma önskan då som nu:
‒En P1800, en röd, med skinnklädsel. En sån som Helgonet körde, fast den var vit.
I samlarhyllan för Volvobilar finns förstås nämnda modell bland övriga cirka femtio.
Volvomodellerna är bara en av flera samlingar i Kjells ägo.
‒Jag samlar på frimärken. Det har jag gjort i 40 år. Jag har skokartonger med frimärken lite här och var.
Även Kalle Anka-tidningarna har fyllt på i 40 år. Sortering ska väl göras någon gång, men det ligger i framtiden.
‒Det är sånt där som man ska göra sen, allt ska man göra sen. Huvudsaken är att man har kul, säger Kjell.
Han är inte den som sitter stilla och pysslar. Kjell Lönn är en rastlös natur som måste ha något att göra. På jobbet har han egentligen tillräckligt, och orken räcker inte till för så mycket mer efter långa arbetsdagar.
‒Jobbet tar min tid, man har fullt upp. Man är trött när man kommer hem.
Men att vara utan jobbet har han svårt att tänka sig.
‒Jag kan inte sitta still.
Kjell jobbar i Valla. Han är samtalsterapeut på Änglagårdens behandlingshem och föreståndare på ett stödboende.
‒Jag trivs jättebra. Men det är inte de enklaste personerna att jobba med. Jag jobbar ofta för mycket. Var fjärde vecka har jag jour.
Om något år tänker han trappa ner och jobba mindre. Men i alla fall hålla på tills han blir 65.
‒Jag måste ha något att gå till.
Arbetsdagen börjar med en mycket tidig promenad med hunden, leonbergern Leo.
Det är liv och rörelse i familjens hus i Äsköping. Varannan helg har Kjell och hans fru Mayrone hand om barnbarn, de är fjorton till antalet. Paret har fem barn. De gifte sig mycket unga, 16 och 19 år gamla.
‒Vi har bra sammanhållning i familjen. Det är det viktigaste, att man kan hålla ihop familjen, säger Kjell.
För åtta år sedan höll han på att stryka med. Han kapade ved därhemma och olyckades så att vänsterhanden kapades av. Ambulansen var snabbt på plats och körde i ilfart till Örebro lasarett. Smärtan sitter i minnet än. Handen kunde opereras fast. Tio operationer har Kjell gått igenom. Handen är inte så brukbar och den tål inte kyla.
‒Först var det som att jag hade tappat en ägodel. Men jag vill gå framåt. Livet måste gå vidare. Det som har hänt är historia. Likadant har jag inte tagit med mig jobbet hem en enda gång, det är en överlevnadsinstinkt.
När Kjell ska beskriva sig själv säger han att han först och främst är social, att han är rastlös och har svårt att säga nej. Innan olyckan hjälpte han till med målning och tapetsering.
Kjell och Mayrone reser gärna tillsammans, nu och då till Åland. De har även fjällvandrat.
‒Jag gillar att köra bil. Vi har varit i Italien fyra gånger och på Sardinien. Sen har vi varit ute och rest som alla andra.
Bilkörning i italienska alperna tilltalar Kjell särskilt.
‒Det är jättekul! Smala, kurviga vägar. Vägen är lika bred som bilen, och så finns det inga räcken.
Däremot vill han inte gå längs ett stup, och inte upp på det egna hustaket. Dramatiken är relativ. Den finns även i Kjells digra samling av böcker.
‒Jag läser jättemycket, mest deckare och krigsromaner.
I dag är det födelsedagsfirande som gäller.
‒Det ska bli kul.