Pelle Strid, boende i Baggetorp, hörde av sig till Katrineholms-Kuriren med idel lovord för Kullbergska sjukhuset, rehabiliteringen och samtliga inblandade i hans väg tillbaka.
‒Det jag vill ha fram är att det var så väldigt bra allting. Det var en personal som var helt otrolig, säger han.
En morgon i augusti förra året vaknade Pelle och kände sig inte som vanligt.
‒Det kändes lite konstigt när jag skulle upp, det sa jag till dig, berättar Pelle och nickar mot sin fru Anita som är med när vi träffas i parets villa i Baggetorp.
Men han hämtade tidningen och satte sig för att äta frukost.
‒När jag reste mig från bordet föll jag ihop som en tomsäck. Ring 112 sa jag till Anita.
‒Han kom krypande i köket, berättar hustrun.
Medan SOS-samtalet pågick skickades ambulans iväg, och paret berömmer snabbheten.
‒Hon hann knappt prata färdigt förrän ambulansen stod här, säger Pelle.
På frågan vad hon tänkte säger Anita Strid:
‒Det är ju otäckt. Man tänker inte så långt att det kan vara en stroke.
‒Jag var ganska säker på att det var kört, berättar Pelle.
Det visade sig vara en propp i hjärnan som påverkade rörelseförmågan, talet och muskulaturen i ansiktet. Åtta månader har gått sedan det hände.
‒Jag fick så fantastiskt fin hjälp på Kullbergska. Jag låg där i 38 dygn. Sjukgymnasten och arbetsterapeuten, de var helt otroliga att jobba. De såg till att jag aldrig var still. Något som inte ska glömmas bort är våra grannar. Jag tror personalen som var med när jag kom hem var fascinerade av våra grannar. De ställde upp. Släkt och vänner har också ställt upp till max.
Väl hemma fungerade det också smidigt med bostadsanpassning.
‒Inte ett dugg behövde vi tjata. Likadant med färdtjänst och parkeringstillstånd.
Den egna viljan att träna fanns hos Pelle sedan tidigare. Han har sprungit ett antal halvmaror och cyklat Vätternrundan.
‒Jag sprang fyra kilometer dagen före stroken. Jag brukar säga att jag är inte villig att träna, jag är tillräckligt envis att träna.
Med det menar han att han gärna tar i, lite för mycket ibland. Än så länge är kryckorna med, i alla fall utomhus.
‒Målet är att bli så bra att jag kan gå utan hjälpmedel. Jag går runt kvarteret. Härom dagen gick jag från Hulta vägskäl. Anita körde och släppte av mig där. Jag är väl för våghalsig. Ibland störtar jag iväg alldeles för långt.
Det gäller också att träna upp vänsterarmen och -handen. Pelle har snickrat ett eget verktyg för att träna finmotoriken, en kloss med hål för små träpluggar som ska sättas i.
På sjukhuset satte han upp mål.
‒När jag satt i rullstolen tänkte jag: Tänk om jag kan komma så långt att jag kan köra rullstolen med båda händerna.
Nästa mål var att kunna gå med rullator.
‒Jag hade ett mål, det låter löjligt, för varje framsteg jag gjorde så petade jag spöket jag såg i korridoren åt sidan. Det där spöket fick ett namn också: Vårdpaket.
Pelle har kommit långt sedan dess, och han ger sig inte. Träningsprogrammet han fått med sig hem ägnar han två timmar per dag åt uppdelat på två tillfällen. Han siktar på sin motionscykel, och ska börja på Friskis & Svettis, i en särskild grupp.
‒Friskis och svettis, heter det, upprepar Pelle när han slirar lite på uttalet första gången. Andra gången går det bra.
På träningsprogrammet står hans namn, Pelle.
‒Det tyckte jag var kul. Det blev personligt. Det gör mycket, såna små detaljer.
Pelle Strid har även uppnått sitt mål att besöka personalen som tog så väl hand om honom på sjukhuset.
‒När jag låg inne sa jag: Om ett år kommer jag och hälsar på er. Det tog inte mer än sju, åtta månader, konstaterar han.