Både Ola Lundberg och Televinken bor vanligtvis i Runtuna, men just nu är Televinken ute på äventyr.
‒Han är uthyrd i tre år till Scenkonstmuseet i Stockholm. Han ska vara utställd där, säger Ola.
Men vi backar lite, börjar från början.
‒Jag är uppvuxen på Söder i Stockholm, men tillbringade varje barndomssommar på landet i Småland, och tyckte om att ha hand om djur. Det satte spår.
Ola utbildade sig till elektroingenjör, för han hade också ett stort intresse för teknik och hade redan som liten bestämt sig för att det var vägen han skulle gå.
‒Jag fick jobb på Sveriges Radio, och så hette ju både SVT och SR innan man hade delat på dem. Så på det viset fick jag in foten i tv-branschen. Jag började i programkontrollen, körde filmprojektorer och videoband.
Mellan barnprogrammen hade man på den tiden så kallade barnhallåor. Anita Lindman Lamm var en sådan. En dag, efter att hon varit på resa i London där hon köpt en marionettdocka, kom hon ner till bildkontrollen och frågade om någon kunde hålla dockan under sändning och svara på lite frågor hon ställde.
‒Jag hade hållit på med dockteater och erbjöd mig att hjälpa till. Men det blev lite tvärtom, hon svarade i stället på frågorna jag ställde. Televinken var född – och han tog liksom över med en gång.
Ola beskriver det som att Sveriges Radio inte var begeistrade, att man inte gillade att någon utanför producentgruppen hittat på ett program.
‒Men de där småsnuttarna som vi hade mellan barnprogrammen med Televinken blev oerhört populära. Vi fick in massvis med post från barn. Men Televinken fick inte betalt. Vi delade Anitas gage i många år.
I 40 år fortsatte Anita och Ola att göra Televinkenprogram. Dessutom har de gett ut skivor, varit julkalender och sommarprogram, varit på folkparksturnéer och spelat in många program om trafiksäkerhet åt NTF.
‒Det var alltid improvisation, aldrig manus. På den tiden var vi banbrytande, och Televinken hade en roll som lite ifrågasättande och busig, och det hände att folk reagerade på det. Men barn tyckte det var jättehäftigt.
Att han varit en stor del av många svenskars barndom är svårt att greppa tycker Ola.
‒Jag har nog aldrig riktigt förstått det. Det har hänt att jag blivit igenkänd, och det är bara roligt. Någon gång upptäcker man att man är med i ett korsord, för ett tag sedan var vi en fråga i frågesport på tv. Det är kul.
Hur var det med dina egna barn?
‒De såg också Televinken på tv. Sedan bodde han i en låda här när vi inte spelade in. En gång, när min äldsta son inte ville göra som jag sa, tog jag fram dockan och sa till som Televinken – då lydde han, säger Ola och ler.
Under tiden utvecklades också Olas roll på SR – han blev teknisk chef för en studio, men tröttnade så småningom på de långa arbetstimmarna.
‒Man såg aldrig solen. Resultatet blev att jag köpte den här gården. Folk trodde väl inte att det var på allvar, grannarna trodde nog det skulle stå tomt.
Så blev det inte. I många år bedrev Ola kycklinguppfödning på gården – men har också testat grisuppfödning, grönsaksodling och att odla penséer.
‒Det sista blev fiasko. Vi hade får då, som kom lös och trampade sönder eller åt upp allt. Av 10000 planterade penséer fick vi tillräcklig att sätta i blomlådor vid trappen, säger Ola och skrattar.
För tre år sedan sålde de av kycklinguppfödningen. Men Ola har ständigt nya projekt.
‒Häromåret byggde jag en gärdesgård, och så anlade jag en sjö här på gården, och i 20 år var jag ordförande i Nyköpings segelflygklubb. Jag är fortfarande ute och flyger och har elever. Jag tycker inte om att inte ha något för händerna.
Att Televinken nu är på utställning tycker han är bra.
‒Det är fint att Televinken ska visas upp. Han har ju kommit fram här hemma då och då, men mest har han legat i sin låda.