Sommaren tog slut. Och min farmor dog. Hon var färdig med livet. Efter 93 år. Det är förståeligt. Och ändå inte. Det där att farmor inte ska finnas där mer.
Hur tar man adjö av någon som alltid funnits där? Vad blir kvar? Vi säger ofta att människan lever så länge minnet finns kvar. Men hur ser det minnet av en kär människa ut? Hur kan det sammanfattas i ord, föras vidare och bli till livsvisdom för oss som lever vidare?
I hela mitt liv har farmor gett kunskap och perspektiv. I Järnverksstaden. Alltid i beredskap bakom arbetande män som cyklat iväg för att dra och valsa stål. Fostrat, gett omsorg och kärlek. Utan att någonsin riktigt förväntat sig eller velat vara huvudperson.
Jag hamnar vid tangentbordet med mina tankar och minnen av farmor. Försöker fånga ett liv.
Minnen som gjort farmor till så mycket mer än en bifigur i bakgrunden
Vi har gjort en massa saker tillsammans som gett minnen att plocka fram, som gett insikter att lära av och som så självklart gjort farmor till så mycket mer än en bifigur i bakgrunden.
När jag var liten sådde hon gräs vid sommarstugan, klippte det med sax – för att det lilla barnbarnet skulle ha något mjuk att vara på. När jag blev lite större var hon tålmodig och lät mig kamma hennes mjuka hår. Och farmors och farfars telefonnummer var nog det första jag kunde eftersom jag hörde farmors röst rabbla det varje gång hon svarade och det blev liksom som en sång. Viktig att kunna.
Farmor som alltid var farfars "lilla duva". Ett par som träffades genom en chokladkaka då de var ungdomar ute på cykeltur tillsammans med varsin vän. Deras vägar möttes. Och det var de för alltid. När farfar dog gick en del av farmor sönder och blev aldrig mer hel. Det kallas kärlek.
Att hänga med farmor i köket har alltid varit mysigt. Här sjöng farmor med i låtar från radion. Här diskade hon för hand (även om det efter varje stort kalas "hade varit bra att ha en diskmaskin") och man kunde dricka stora klunkar iskallt vatten ur den rostfria skopan som hängde på en krok intill vattenkranen när man blev törstig. Här kunde en ingrediens, som behövde köpas i affären nästa gång, antecknas med blyertsstumpen som låg på sin plats i översta lådan. Och med blyertspennans hjälp har vi också knäckt lokaltidningens korsord tillsammans.
I livet måste man ibland också förlora
Många gånger har vi suttit vid matbordet och smaskat på farmors köttfärslimpa eller kålpudding, helst med "sjögurka" till (sådan där snabbinlagd slanggurka som hyvlas med osthyvel) (ja, kanske inte till kålpuddingen). I vardagsrummet har vi spelat kort. Att hon spelade dit oss var inget ovanligt. För i livet måste man ibland också förlora.
Farmor och jag har sovit intill varandra och haft "tjejsnack" in på sena kvällen. Pratat om glädje och sorg. Om kärlek, om killar, om dans, om barn, om arbete, om vardagsslit och om vardagsglädje. Pratat om det stora, i och genom det lilla. Pratat om livet.
I går, då sommaren gick mot sitt slut och hösten kom, tog vi ett sista adjö. Det blev en brytpunkt mellan det gamla och det nya, det som varit och det som ska bli.
Gränsen mellan glädje och sorg, möte och avsked, är tunn.