Det har bara gått en dryg månad sedan Timmy Bergkvist kom hem från England. Nu är han tillbaka i Katrineholm en kort sväng för att jobba på sin gamla arbetsplats Valla blästring. Här jobbade han i sju år efter att han gick ut yrkesgymnasiet som svetsare. Det var också här idén att göra en lång vandring började pyra efter att han fick höra om en jobbarkompis som gått den spanska pilgrimsleden till Santiago de Compostela.
Men sen flyttade han och flickvännen till Oslo där Timmy fått arbete på ett lager. Det var tungt och tog nästan all tid så efter tre år sade han upp sig.
– Jag var smått sönderstressad och tog inte hand om mig själv. Jag behövde en lång paus och leva mer i nuet. Bara byta atmosfär helt och hållet och göra nåt jag aldrig har gjort.
Timmy Bergkvist insåg att nu var det dags att göra verklighet av sin önskan att vandra. Och helst ville han göra det i England.
– Jag älskar det landet – kulturen, folket, musiken och hela atmosfären.
20 maj i år tog han flyget till London och sen tåget till Penzance som ligger längst ner på Englands södra udde. Där började den drygt två månader och 150 mil långa vandringen.
– Det fick ta den tid som behövdes, utan stress. Syftet var att utmana mig och våga göra det helt själv. Men också se mer av hela Storbritannien. Mitt enda mål var att ta mig till toppen i Skottland, sen fick dagarna komma och gå som de var.
I början hade han en karta men den skrotade han snart och använde i stället gps:en på mobilen. Han har gått på igenvuxna stigar, vandringsleder, längs större och mindre vägar. Sett berg och hav, floder och naturparker, nästintill övergivna byar, trasiga hus och fattigdom. Han har tältat på campingplatser eller mitt i naturen, tagit in på pensionat och vandrarhem. Ibland har ensamheten varit för jobbig. Då har han ringt till flickvännen eller mamma bara för att prata och dela med sig av allt han sett och varit med om.
– Jag har inte mött en enda människa som varit ovänlig. Alla har varit otroligt hjälpsamma. Jag har sovit hos folk och fått hjälp. Farligast var det i början när jag gick längs större vägar. Men folk var alltid vänliga och saktade ner. Det kändes som att de månade om mig.
I packningen, som till en början vägde 17 kilo, har han haft lite ombyte, tält, mat och vatten. Efter nån vecka skickade han hem två kilo böcker och kläder.
– Det var skönt. Jag gick ner mycket i vikt och ryggsäcken skavde på höftbenen.
Annars var det fötterna som tog mest stryk. Varje dag gick han upp klockan sex på morgonen, åt gröt och packade ner tält och alla grejer. Sen gick han mellan tre och fyra mil. Oftast åt han lunch som han ordnade själv eller köpte på en pub, men ibland hoppade han över det för att komma fram. Då var det bara att äta kvällsmat och sen lägga sig.
Den 23:e juli nådde han sitt mål på Skottlands nordligaste udde, John O’Groats.
– När jag kom fram tänkte jag: ”Nu är det gjort.” Det var en konstig känsla och en väldig lättnad. Som att ta bort en stor sten från axlarna.
Hur har vandringen förändrat dig?
– Jag tror att jag är mer positiv och glad. Och jag har blivit starkare som person, mer självständig. Nu vågar jag göra mer saker själv.
Råder du andra att göra samma sak?
– Ja, alla bör göra nån form av vandring nån gång. Det kan räcka med Sörmlandsleden en vecka bara för att slippa stress och allt. Vandra och tälta och vara ett med naturen. Slippa stan ett tag och träna på att vara själv utan att få hjälp av någon. Man växer som person.