"I fotoalbumet har jag en bild från en midsommar. Jag har sjömanskostym och står och håller en flicka i handen. Marianne! Med rosetter i håret och sjömansklänning. Hon var några år äldre än jag och blev väl lite som en storasyster", berättar Anders Ejdervik. Hans berättelser var införda i tidningen onsdag 14 mars och lördag 17 mars.
Marianne, nu med efternamnet Öjdahl, kände igen sig. Hennes morfar hette Mauritz Eriksson (precis som Anders Ejderviks far, som bytte Eriksson mot Ejdervik). Mariannes pappa hette Magnus och hennes morbror Olle. Alla jobbade de på brandstationen.
Marianne var ett av barnen i brandstationen. Hon har bott i Katrineholm hela livet, och var frisör som yrkesverksam.
På måndagseftermiddagen fick hon, tillsammans med sin man Leif Öjdahl, en specialvisning av räddningstjänstens lokaler. Räddningschef Mattias Gårdholt visade runt i huset, från vind till källare.
‒Jag var äldst! Du förstår när det var eldsvåda, jag fick ju ta hand om alla ungarna. Mammorna skulle ut med kaffe, berättar Marianne Öjdahl.
Hon tycker det var roligt att återuppliva minnet av sin uppväxt i denna speciella fastighet, även om hon inte kände igen sig överallt.
‒Det är ju så omgjort! utbrast hon efter en stunds visning.
Trapporna är sig lika, konstaterade hon. Hon ville se lägenheten och rummet där hon bodde, på våningen där det nu står logement.
‒Där bodde morfar, utbrast hon, vid åsynen av en viss dörr.
Ett rum, som nu är mindre än då, mindes hon väl.
‒Det var ett stort dagrum. Här hade vi fester, julfester och födelsedagsfester.
Hur var det att bo i brandstationen tyckte du?
‒Det var roligt!