Namnet Ma Oftedal är välbekant för många. När hon prästvigdes i Storkyrkan i Stockholms stift 1980 hamnade hon snabbt i hetluften.
‒Det som kallas för Pridefestivalen, det började ju där och då. Arafat pratade där, vi hade Dalai Lama där. Det var en fantastiskt rolig arbetsplats att vara på.
I dag är livet lugnare. Men hon är mitt i en brytningsperiod när vi träffar henne i församlingshemmet i Sköldinge.
‒Det är lite sorgset och skönt också. Det är svårt att skiljas. Jag ska flytta och jag ska byta jobb. Man måste ha lite transition time, övergångsandning, i alla fall är det så med mig, säger hon.
De senaste veckorna har varit intensiva.
‒Jag fick ett jättefint uppdrag av biskopen, att göra stiftets julkort, samtidigt som jag jobbar heltid och har barn och barnbarn i Stockholm.
Ma Oftedal är även konstnär och författare. Hon skapar ikoner på sitt eget sätt: med pappersbitar från glossiga magasin.
Det är lätt att komma in på livets djup med Ma Oftedal. Hon är en öppen, varm och ödmjuk person.
På frågan hur hon skulle beskriva sig själv säger hon:
‒Snäll. Det är svårt att säga om sig själv, men jag tycker att jag är snäll. Och jag tycker det är fint att vara snäll. Stefan Einhorn har skrivit en bok om att vara snäll.
‒Skapande.
‒Eftertänksam. Jag behöver mycket tid att tänka.
Och så skrattar hon och berättar om sitt sätt att fullständigt gå in i det hon gör.
‒Jag kan sitta och riva papperslappar i tolv timmar lätt! Och jag tycker inte att det är tråkigt. Jag är en beroendepersonlighet, jag måste normalisera min drivkraft. Det har jag lärt mig de senaste sju åren.
Ma Oftedal är nykter alkoholist sedan sju år.
‒Jag gick en så bra behandling, tolvstegsprogrammet. Jag har lärt mig att sätta gränser. Jag tycker om mig själv. Jag tycker jag är tapper.
Hon kommer in på ett bibliskt uttryck, att "vända andra kinden till".
‒Jag tycker det begreppet är riktigt dåligt. Många som arbetar inom kyrkan, och andra, till exempel anhöriga, blir utbrända. Jag tror det är ett väldigt stort problem i dag. Det är många som är vidbrända. Jag tycker jag hör det mycket. Det är lätt att man glider in i de här situationerna, till exempel i en relation.
I tio års tid har Ma Oftedal föreläst om ämnet för vårdpersonal, lärare, företagsledare och andra i Sverige och Norden.
När Ma Oftedal nu kommer till en tjänst i Vingåker tycker hon att cirkeln för hennes liv som präst sluts.
‒Jag kan säga att det egentligen är min hemförsamling. Jag har vänner där. Det känns så meningsfullt att få avsluta min aktiva karriär där den började.
I 20 års tid kom hon till Kjesäter på somrarna för att jobba.
‒Hela 80- och 90-talet hade jag konfirmander där. Mina barn är uppvuxna där. Det var långa läger, fyra, fem veckor, och ett par läger varje sommar. Konfirmanderna är ett av mina hjärteområden.
Från tiden i Vingåker har hon också minnen av motstånd mot att hon som präst var kvinna.
‒En gång var det så att när jag skulle predika i Västra Vingåkers kyrka var det tidningspapper i trappan upp till predikstolen, fasttejpat på alla trappsteg. Jag fick höra att den inte skulle besudlas av den kvinnliga prästen. Sånt där hände hela tiden överallt. Vaktmästare som inte kom för att låsa upp för kläder. Att man inte hade någon organist. Sånt har man stött på många, många gånger under resan. Men det är en epok som bara måste vika sig. Vingåker är inte alls på det viset nu.
I Sköldinge har det varit många förrättningar, säger hon.
‒Begravningar, dop och vigslar. Då känner man att man tjänar allmänheten, människor som kanske inte brukar gå i kyrkan. Det är en ära att få vara med om de stora ögonblicken i människors liv.
Ma Oftedal tycker att det är skönt att nu vara bland de äldre.
‒Jag känner att jag har kommit in i en ålder när man kan vara lite mentor. Jag har varit yngst i så många sammanhang. Jag tycker det är skönt att vara äldst. Man har erfarenhet. Man vet att saker och ting går över, att det ordnar sig. Jag har haft cancer. Jag har kämpat mot alkoholen. Haft dåligt med pengar. Så jag är rätt luttrad, säger hon.