Kerstin Frank har ett glatt sätt och ett tufft jobb. Den som nominerat henne till solstråle, Ingvar Nilsson, har träffat henne i hennes arbete som undersköterska på Lövåsgårdens demensavdelning Bomstugan.
"När jag som anhörig kom på besök, ej sällan med tunga steg, behövdes bara ett kort samtal med Kerstin för att erhålla ny livskraft", skriver Ingvar Nilsson i sin nominering. Han skriver också att på avdelningen "arbetar ett helt knippe solstrålar, alla mycket väl värda att nämnas".
Vi träffar Kerstin Frank när hon är ledig en dag och hemma i huset i Värmbol. Solen lyser och det gör även Kerstin. Nu är hon extra glad.
‒Jag har nyss blivit mormor! Två veckor är han i dag, berättar hon.
‒Att få barnbarn, det är det bästa! Alla sa det, och nu förstår man ju. Så nu skulle man behöva jobba mindre.
Hon jobbar heltid. Det kunde gott räcka med 75 procent tycker hon.
‒Jobbet tar mycket tid. Jag trivs, jag tycker det är jättekul! Men man blir ju trött, trött i huvudet.
På frågan hur det kommer sig att hon jobbar i ett vårdyrke säger hon:
‒Sen jag gick ut skolan har jag aldrig varit arbetslös. Jag tycker det är roligt med gamla. Demens är intressant att jobba med.
För fem år sedan började hon jobba på Bomstugan.
‒Det var nytt då, det var kul, för vi var nya allihopa.
När Kerstin är ledig tycker hon om att gå ut och gå, och sköta om hemmet och blommorna.
‒Man hinner inte så mycket. De få dagar jag är hemma blir det ju att man städar och grejar.
I sommar, under semestern, har Kerstin och hennes man renoverat därhemma.
‒Här har vi bott sen 1986. Det är inte klokt vad åren går!
När de två barnen växte upp jobbade Kerstin natt på Lövåsen som det hette då. Fem år jobbade hon i hemtjänstens nattpatrull. Nattjobb gav tid hemma på dagarna, och det passade när barnen var små. Men för fem år sedan bestämde sig Kerstin för att sluta jobba natt.
‒Jag kunde inte sova. Jag tänkte jag måste ändra på det innan jag blir sjuk.
Nu jobbar hon dagtid och kvällstid, även helger, men inte natt.
‒Det är skönt. Jag brukar säga att nu är jag normal, säger hon och skrattar.
Kerstin är född och uppvuxen i Katrineholm.
‒Jag är Värmbolstjej, jag har alltid bott häromkring.
Hemma hos Kerstin och hennes man är det lugnt och trivsamt och många blommor att sköta om. Två katter, "ärvda" av dottern, bidrar till trevnaden. Det nya lilla barnbarnet finns i Norrköping, så dit lär det bli turer allt som oftast framöver. I höst väntar en semesterresa till Grekland.