Kjell Bergqvist är en av Sveriges mest framstående skådespelare. Under de 45 år som flytt sedan han gick ut Dramatens elevskola har han spelat mycket fars, men också klassikerna Strindberg och Ibsen. Samma genreöverskridande omväxling präglar hans digra rollista i såväl filmer som tv-produktioner.
– Mina framgångar är en blandning av ambition, tur och talang. En skådis största tillgång är personligheten, man ska försöka att behålla den livet ut och hoppas att den kan vara till nytta för publiken. Annars blir man en kappvändare och förlorar möjligheten att bli en bra skådis, säger han över telefonen från terrassen utanför villan i Thailand.
På bilden som han mejlar syns utsikten från terrassen: en lummig trädgård och turkost hav.
Om man ska tro kulturrecensenter är stark närvaro hans största tillgång. Det fick han reda på vid sin första filmroll direkt efter elevskolan.
– Folk sa “han har utstrålning” och “han har blicken”. Som skådis måste man gå genom scenen eller filmduken och beröra folk, ha någon slags karisma. Den är inte lätt att jobba sig till, den föds man nog med.
Många känner igen Kjell Bergqvist som Kollberg i flera Beck-filmer eller som begravningsentreprenören i "Den bästa sommaren" – den senare renderade en Guldbagge för Bästa manliga huvudroll 2001. Han förärades ännu en 2010 för filmen "Bröllopsfotografen" samt Kristallenpriset 2016 för Årets manliga skådespelare i en tv-produktion ("Springfloden"). Ändå menar han att varken priser eller bekräftelse triggar igång honom.
– Det som driver mig är ett omväxlande jobb med spännande människor och platser och hyfsat bra inkomst. Jag hade inte trivts med ett stillasittande jobb.
Trots ambitioner och hög energi trivs han med övervintringen i Thailand.
– Jag jobbar inte ihjäl mig. Jag är rätt lat på min fritid och tillbringar mycket tid med att ligga i poolen och titta på havet. Jag tar en bärs, tar en glass eller håller på med paddan. Förra året jobbade jag 45 dagar och jag slutade med teatern redan för fem år sedan. Jag saknar verkligen inte att gå hemifrån sex kvällar i veckan.
Därmed inte sagt att han inte har annat för sig än att lapa sol och sippa kaffe under vinterhalvåret. Han har tillsammans med frun startat Familjen Bergqvist insamlingsstiftelse för olika stödprojekt. Därutöver bistår han sämre bemedlade thailändare med mopedreparationer, cykelinköp och gratis simskola – och glass – för barnen.
– Jag är glassgubben här! Det glädjer mig att se glada barn med glass i handen. Jag har handen i fickan och vill genast hjälpa till. Det känns skönt att hjälpa folk som har det knapert. Jag får omtanke och värme tillbaka – och karma till nästa liv, om man som thailändarna tror på det.
Att stå upp för de svaga och en slags Robin Hood-filosofi är något han lärde sig av kusinen Svenne under uppväxten i en Stockholmsförort. Mamma var tvättare och städare på dagarna och jobbade på långvården om nätterna medan pappa var lastbilschaufför och garderobiär om kvällarna.
– För mig som barn var pappa gubben som somnade i soffan. Jag fick ta ansvar för mina två yngre bröder.
Trots denna ständiga kamp för brödfödan hade föräldrarna lyckats spara ihop till en familjesemester i lilla italienska fiskebyn Varazze när Kjell var nio.
– Det var den största gåvan jag fick av mina föräldrar! De öppnade världen för mig. Med mitt första gage köpte jag föräldrarna en tvåveckors charterresa till Capri och en gräsklippare till pappa.
I skolan hade han dock en helt annan yrkesdröm. Studiebegåvad som han var fick han bra betyg utan att göra några läxor, vilket gav gott om tid till idrott och ledde till drömmen om att bli gymnastiklärare.
Men på gymnasiet visade det sig snart att studiebegåvning allena inte räckte till. Och inte blev det bättre av att han började missbruka alkohol, vilket han också berättat om i memoarboken "Kjelle Berka från Högdalen" (Norstedts). Han snattade mellanöl på Konsum och var berusad före lunch.
– Jag hade många äldre kompisar som drack starksprit och tog narkotika, men jag höll mig till mellanöl – dock alldeles för många. Det var nog min självbevarelsedrift som satte gränsen.
På grund av alkoholen blev han relegerad från gymnasiet och så gick även lärardrömmen i kras. I brist på bättre idéer föreslog kusinen Svenne att Kjell väl kunde bli skådis. Resten är en exceptionell skådespelarkarriär.
Utanför duken är han för det mesta social och känslosam, medger han.
– Vid konflikter brusar jag upp och rensar verkligen luften. På äldre dar orkar jag inte brusa lika mycket och väljer mer mina strider. Jag blir också lätt berörd av sorg och tråkigheter. Förr var jag frispråkig och det halkade en del grodor ur mig, men jag tänker inte be om ursäkt för det resten av livet.
Inte heller tänker han tillbringa alla dagar i poolen eller som barnvakt till nyfödda dottersonen.
– Det är fantastiskt att man kan hålla på som filmskådis så länge man orkar gå. Jag tänker inte dra mig tillbaka helt någonsin, säger Kjell Bergqvist.