Yrket hembiträde finns inte i dag, men när Anna-Stina Björkholm var 15 år var det ett vanligt jobb för unga flickor.
‒Jag ersatte min äldre syster när hon slutade hos en familj. Jag var 15 år. Det var våren 1952. De hade stort hus och två barn.
Då hade Anna-Stina gått sju år i skola.
Hur såg du på att du skulle börja jobba?
‒Det gjorde ju alla. Det var inte många som studerade vidare.
Som hembiträde gjorde hon allt som skulle göras i ett hem: lagade mat, städade, bäddade, tvättade...
‒Du vet, då låg man på golvet när det skulle skuras. Jag tror att jag hade 100 kronor i månaden på första stället, inte mera. Jag var ledig på kvällarna, men man fick sitta barnvakt när de åkte bort.
Fick du något för det?
‒Man fick en apelsin.
Vad tycker du om det?
‒Jag tycker att jag kunde ha fått något betalt.
Biografen i Björkvik visade film en gång i veckan, och en kväll hade Anna-Stina bestämt med en kompis att de skulle gå dit. Hon hade sagt nej till att vara barnvakt, eftersom hon ville gå på bio. Hon hade sagt det till frun i huset, som meddelade sin man, och han blev rasande.
‒Han kom ner från övervåningen, högröd i ansiktet. Jag vet att jag låg på golvet och tvättade. "Slyna", skrek han åt mig. Jag glömmer det aldrig. Jag har aldrig låtit någon trycka ner mig. Jag kände mig stark på det viset. Jag gjorde färdigt golvet, packade min väska och cyklade hem till mamma. Det tycker jag var bra än i dag.
Det fanns nya platser att söka, och snart var Anna-Stina installerad hos Erik Hellberg, chefredaktör för Katrineholms-Kuriren, och hans familj.
‒De bodde på Torsgatan 1. Jag bodde där också. Jag hade världens minsta rum. Det var som en klädkammare. Man kunde inte ha sängen nedfälld på dagen. Då blev det ingen plats kvar.
Vad tyckte du om din nya plats?
‒Man var nöjd. Jag fick ju komma till stan i alla fall. Jag hade 125 kronor i månaden.
‒Det var trevligt. Det var jättebra där. Jag var med dem ute i sommarstugan i Viala. Min syster var hos advokat Svinhufvud. De hade sommarstuga bredvid. Det var en bod emellan, och där bodde jag med min syster.
Unge sonen i familjen fick smaka på Anna-Stinas kurage vid ett tillfälle då han tyckte att hon skulle putsa hans skor.
‒Det var en lördagskväll, jag var på mitt rum. Jag hade slutat för dagen. "Det kan du göra själv", sa jag. Vet du vad han gjorde?! Han gick efter en kanna vatten och hällde in i glipan under min dörr. Föräldrarna satt på övervåningen. Jag gick upp till dem och talade om vad han hade gjort. Han fick torka upp. Han var 12 år och jag var 15.
Våren 1953 bytte Anna-Stina arbetsplats igen, och höjde därmed sin lön från 125 till 175 kronor i månaden.
‒Där var det väldigt bra. Lindbergs, de var läroverksadjunkter båda två, och hade fyra pojkar. De hade sommarstuga i Björkvik, och de hyrde ett rum åt mig nere i kyrkbyn.
I oktober det året drabbades Anna-Stina av polio, något som påverkat hela hennes liv, men inte stoppat henne från det hon har velat göra.
‒Det avslutade min karriär som hembiträde, säger Anna-Stina med ett snett leende.
Hon blev nästan helt förlamad men kämpade sig tillbaka till att kunna gå igen, med käppar som stöd. Så småningom tog hon körkort; fästmannen, sedermera maken, Börje lärde henne köra bil.
‒Vi hade sällskap innan jag fick polio. Han höll fast vid mig.
Anna-Stina utbildade sig på Katrineholms handelsskola och tog examen 1956.
‒Sen dess har jag jobbat. Jag har alltid fixat mina jobb själv.
Hon fick barn 1964 och 1967.
‒Då fick man vara ledig ett halvår för barn. Jag hade barnflicka, jag fick tag i en flicka som inte var mer än 14 år. Det var en underbar tjej.
Vad har det betytt för dig att du utbildade dig?
‒Kontorsjobb har jag alltid tyckte om. Jag läser mycket. Jag gick på folkhögskola 1978-79. Då hade Åsa filial i Folkets hus. Där trivdes jag jättebra.
Hon ångrar inte åren som hembiträde.
‒Det är en bra lärdom för livet, för ens eget liv. För man lär sig sköta ett hem. Jag tror många killar är lika duktiga som tjejer i dag. Då var det flickornas sak att hålla på i köket, och att städa. Tur att vi är på väg mot ett bättre samhälle, med metoo, eller vad det heter. Jag tolererar inte att nån är dum. Så är det.