Nio kilometer har Carina Christiansson flyttat i sitt liv, från Alberga till Långkärr, Julita. Men den mänskliga resan är betydligt längre och har på senare år varit oväntat krokig.
Mamma var hemmafru och pappa fiskare och 1971 började Carina, då Larsson, jobba som kontorist på Rikspolisstyrelsens utbildningsbyrå. Året därpå blev hon antagen till polishögskolan. Efter utbildningen placerades hon i Stockholm. Då inträffade Norrmalmstorgsdramat.
– Vi var tredje bil på platsen, minns Carina Christiansson.
Morgan Rylander, som var första polisen att ta sig in i banken, hade inget tjänstevapen med sig, berättar hon.
– Han fick låna mitt vapen. Bosse Holmström (legendarisk SVT-reporter) stod intill och frågade vad vi hade pratat om. Om rödluvan och vargen, sa jag. Holmström blev så arg, minns Carina Christiansson med ett skratt.
Stockholm var tungt för en polis. Hon sökte sig bort och kom via Eskilstuna till Katrineholm 1977. Där blev hon kvar till 1986 då hon bytte bana och började som lärarvikarie.
Det var på Nyhemsskolan som hon jobbade för 13 år sedan när det hände som har kommit att prägla hennes liv sedan dess. Det som startade som en vanlig, men seg, förkylning blev till en bihåleinflammation och bakterier i hjärnan som höll på att kosta henne livet.
En kväll när maken Anders hade varit på möte kom han hem och fann sin fru i ett förfärligt tillstånd, okontaktbar och med en svullnad i ansiktet.
Läkarna konstaterade blodförgiftning. Carina Christiansson fördes till Akademiska sjukhuset i Uppsala där hon var nedsövd i tre veckor.
– Jag låg för döden, berättar hon.
Kroppen fungerade inte, men någonstans uppfattade hon vad som pågick.
– Det sista som är med människan är hörseln, säger hon.
Det hon hörde var familjen, som satt vid sjukbädden och bad henne att inte lämna dem. Samtidigt var hennes medvetande någon annanstans.
– Jag var i Paris och shoppade, säger hon och skrattar.
Skratta är något som Carina Christiansson gör mycket och gärna. Kanske hjälpte det henne att stanna kvar i livet. För hon kom tillbaka, med en halvsidig förlamning som gör henne beroende av rullstol. Men mitt i denna oerhört tuffa livsförändring – hon är inte alltid på gott humör, konstaterar hon – har Carina sett till att ta vara på det som är ljust. Det är mycket, i hennes värld: maken Anders och familjen, många vänner och en vårdpersonal, kommun och myndigheter som hon lyfter till skyarna.
– Och jag fick stanna och träffa mina barnbarn, säger hon lyckligt.
Hemmet i Långkärr krävde inte omfattande anpassningar för att det skulle fungera för Carina. Hon behövde inte stånga pannan blodig för att få hjälp med ett anpassat fordon. Det hon vill är att känna sig så fri som möjligt i vardagen.
– Jag fick en chans att överleva och tog den. På Kullbergskas avdelning tre fick de i gång mig och hjälpte mig att hitta tillbaka till den som jag var förut. De gav mig redskap att jobba med, säger hon och hyllar personalen precis som hon vill lyfta fram försäkringskassans personal och kommunens insatser.
Minst två gånger i veckan åker hon på livsviktig träning: simning i Kupolen, handträning och gåträning.
– Hinder får man ta när de kommer, säger hon och delar med sig av sitt bästa råd:
– Rensa inte för mycket i ryggsäcken. Lev nu. Du kan inte påverka det som har hänt.