Den flerfaldigt prisbelönte och bokaktuelle författaren Jonas Hassen Khemiri har skrivit sex böcker, lika många pjäser och ett filmmanus. Hans tillvaro kan delas in i två diametralt skilda faser: efter skrivandet när han är synlig och lanserar sitt alster. Eller avskärmad från världen i sin skrivbubbla.
– Jag är som lyckligast när jag vet att jag snart ska gå in i en skrivfas, stänga in mig och undersöka hur en historia ska berättas. När skrivandet fungerar är det det som skapar mest mening för mig. I skrivandet kan jag hitta en frihet som jag inte hittar i det verkliga livet, en känsla av rymd och lätthet. Det är kanske nyckeln till varför jag trivs som författare, säger han.
Törsten efter ord är sprungen ur en uppväxt som storebror till två yngre bröder i Drakenbergsområdet vid Hornstull i Stockholm. Pappa var modersmålslärare i franska och arabiska och mamma var psykoterapeut. Han bodde i ett av nio bruna boxhus.
– Där märkte jag hur ont det kan göra om man är språklös och förstod att man kunde använda ord för att komma undan verkligheten, att språket kan vara en skyddsmur.
Där föddes också drömmen om att bli författare. Men något stod i vägen för drömmen: den egna rädslan.
– Jag är inte någon särskilt modig person. Att satsa på skrivandet var kopplat till rädslor. Jag är så himla tacksam för att mina föräldrar såg att jag behövde injiceras med mod, att de inte lät min rädsla för världen vinna.
Sin kanske viktigaste injektion behövde han vid fyllda 18. Skulle han plugga vidare efter studenten eller satsa på sin författardröm? Läsa litteraturvetenskap på universitetet eller resa till New York för att se platserna från sina favorit-hiphop-låtar? Inställd på en avpollettering luftade han idén med modern. “Klart du ska åka till New York!”, sa hon. Därmed fanns det ingen återvändo.
I New York finansierade han skrivandet med ströjobb som diskare (“väldigt tillfredsställande, när man är klar så är man väldigt klar”) och klädförsäljare av dyra, pastellfärgade mockakläder – utan att sälja ett enda plagg. Fyra år senare var han, efter studier i litteraturvetenskap och ekonomi i Stockholm, tillbaka i New York. Denna gång som oavlönad praktikant i FN:s högkvarter.
– Som praktikant var jag med på möten, men var tvungen att hålla tyst. Jag satt i timme efter timme och skrev ned andras utsagor om världen. Raseriet i min första bok tror jag kommer från känslan av att bli berövad min röst. Det var livsviktigt för mig att skriva den där boken.
Debutromanen “Ett öga rött” blev en enorm succé, sålde i över 200 000 exemplar i pocket och blev 2004 års bästsäljande roman.
Under de 15 år som passerat har hans fokus som författare flyttat från språket till människorna bakom språket. Jonas Hassen Khemiri har blivit allt personligare i den uppdiktade världen, och samtidigt förändrats som person i verkligheten.
– Jag känner mig mindre rädd för världen i dag.
Flera förändringar har skett. Nu är han inte bara författare till nysläppta romanen “Pappaklausulen”, han är pappa på riktigt till två barn.
– Det häftigaste med att vara pappa är att låna deras blick på världen. Det är fascinerande att följa deras strategier för att hitta en känsla av frihet, säger han.
Han ger ett färskt exempel sprunget ur pappavardagen. Yngste sonen frågade “man får inte säga ‘fuck’, eller hur?” Pappa Jonas höll med. Sonen pekade på fickan i pyjamasbyxorna och fortsatte, aningen segerviss: “Men man får säga ‘fack’ visst?”
Vid undran om hur social Jonas egentligen är, återger han ett möte med en frilansande förskoleförälder som med tindrande ögon berättade att han till slut fått fast anställning – och därmed arbetskollegor och afterwork.
– Det kändes himla tydligt att jag inte kunde tänka mig något värre. Livet blir aldrig större än när jag sitter ned och listar ut hur en historia ska berättas. Om jag får fortsätta undersökandet i 15 år till, då har mitt liv inte varit förgäves.