Michael Larsson har tidigare berättat i Katrineholms-Kuriren om vad som hände och om sina tankar kring att han överlevde.
Nu firar han livet som han fick behålla, och alla runt om honom som stöttat. Den 27 februari fyller han 60 år.
‒Det var väl meningen att vi skulle göra annat, men nu blev det inte så, säger han om 60-årsfirandet.
‒Vi blir väl ett 35-tal här hemma. Det är inte så stort, men det ordnar sig nog. Jag har så härliga syskon, så det blir säkert full fart.
Vi träffar Michael hemma i huset. För elva år sedan flyttade Michael och hans fru till Katrineholm för att bo nära barn och barnbarn.
‒Jag är en riktig lantis, född och uppvuxen vid Fjellskäfte. Vi bodde precis vid sjön i Fjellskäfte innan vi flyttade hit. Man trodde man skulle sakna sjön, men det gör vi inte. Vi bestämde oss innan att "nu har vi gjort det här". Vi bor bra här, det är nära till naturen. Sen vet man inte när man flyttar, vad man får för grannar, men de är så bra.
Det är bara han hemma denna vinterdag när tv-sändningarna från OS erbjuder underhållning för den som vill.
‒Där sitter jag som gjuten. Det börjar bli lite långtråkigt nu, att gå hemma. Man är ju skapt för att jobba. Jag har ju fem år kvar till pensionen.
En brasa sprakar i kaminen, och utanför köksfönstret flyger småfåglarna fram och tillbaks till foderautomaterna.
‒Vi har otroligt mycket fåglar här. Det är jättemysigt. Skönt att ta en kopp kaffe och sitta och titta på dem.
Så småningom ska Michael tillbaka till jobbet som gruppchef på Scania i Södertälje. Han började sitt arbetsliv som traktorförare på Fjellskäfte.
‒Man gjorde allting i lantbruket. Det var en skön tid; man var ju ute. I skogen på vintrarna.
Jobbet tröt, och Michael jobbade i några år på Pump-Separator i Katrineholm innan han började på Scania. 2002 föll dråpslaget, att företaget skulle lägga ned sin verksamhet i Katrineholm.
‒Det var ju katastrof. Så tungt. Jag jobbade fackligt då, och skulle ta hand om alla andra, och så mig själv också. Jag sa, att jag kommer inte att följa med upp till Södertälje. Men så sista kvällen, när jag satt hemma och skulle fylla i pappren, då kryssade jag i ja, jag ska följa med.
I Södertälje fick Michael erbjudande om att bli gruppchef.
‒Jag tänkte, att det kan inte jag, jag är ju på golvet.
Men så blev det.
För övrigt har Michael varit fotbollsdomare. Själv började han spela fotboll i Julita.
‒Det blev inte så många år; jag gjorde mig illa i knät när jag var en 18 år. Det tränade jag upp, men så hände det en gång till efter ett år. Sen blev jag fotbollsdomare. Det är det bästa jag har gjort! Det var roligt. Jag har fått många minnen av roliga kommentarer från spelare. Man behöver inte varna för allt, man kan få en dialog med spelarna. Man får inte lyssna på allt heller. Man måste vara lite speciell som domare.
Hur skulle du beskriva dig själv?
‒Glad, positiv, snabbtänkt.
Nu lägger Michael tiden på barn och barnbarn.
När trivs du som bäst?
‒Det är nog på fredagskvällen när man kommer hem från jobbet, och frugan har slutat också, det är bästa tiden. Och fredan innan semestern, det är alltid skönt.
Paret åker till Grekland ett par gånger om året. I hemmet är det gott om blommor.
‒Det är något vi tycker om båda två, blommor. Jag köper gärna, och hon tar hand om dem.
Hur ser du på livet i i dag?
‒Jag tycker att det är rätt så skönt. Nu har jag fått lite andra värderingar också. Jag har ett bra liv. Det går fort bara. Jag är mest glad. Det är bara att gå vidare. Det är fem månader sedan olyckan. Jag börjar få lite perspektiv på det. Man blir glad att man får leva.