Hwi står hon där, Katarina Holm, den ädla fru?
Hon aldrig synts så skön som här i detta nu.
Så skild från världens larm, så upphöjd från dess strid
med blicken skymd av tårar och själen full av frid.
Hon klättrat upp i Vattentornet för att skåda över stan
och se hur folket sover och månen går sin ban
och snön lyser blå på taken.
(Det är synd att ingen är vaken!)
Men hon kan icke sova, så milt och gott hon ler
sin hand hon sträcker ut, liksom en smekning ger.
Och ömhetslågan griper den ädla kvinnan fatt,
hon sjunger dessa ord i stjärnklar vinternatt:
Stad, som mig vårdar ömt och all min kärlek äger,
krafternas fasta berg, skönhetens eviga läger!
Du är min lovsång värd, du krona bland jordens städer
-- därför min lyra jag slår och glad till din ära kväder:
Då ljuva grönskans famn om sommaren dig når
ditt anlete du blyg från världens blick kan dölja.
I vinterskrud du dock helt blottad för mig står.
Trots att den vita snön din nakenhet tycks hölja
står Stadsparken så tyst, dess älv och forsar skölja
ej mer en blomhöljd strand -- förstenad är dess bölja.
Men räds ej, o min stad, jag kan ej aga dig
då aldrig något fel synts uppenbart för mig.
Att halva antalet av stadens gator stänga
är väl en trevlig sed. Hur spännande att tränga
ihop oss gångare med bilar på meterbred en väg
och varje morgon spörja vart gatan går i dag.
I Hufvudstaden har man gränder att bese
på landet finns det gångar och kostigar som ge
besökaren en bild av lugn och stilla ro.
Men vi har Drottninggatan och Köpmangatan kvar
och därmed är vi nöjda i dag och alla dar,
ty det känns mycket bättre för en kamel att gå
igenom ett nålsöga än att Djulögatan nå.
Till varje hörn av torget man uppgifter vill ge
bassängen mittpartiet -- och resten kan vi se
har bilarna och bussarna. Sen ryms det inte mer.
Men där, ack se, o lycka, min himlastege står
med tusen trappsteg smäckra, som "andra sidan" når.
Hur majestätiskt skön, i glansen från Centralstation
du ligger där och drömmer och fyller din funktion.
Du är min allra bästa och härligaste skatt
och aldrig skall jag glömma din skönhet denna natt.
De hemska rykten flyga att tunnelbygge här
om hundra år skall stånda, jag sorg i hjärtat bär.
Hur kan en usel tunnel väl ersätta en bro?
Jag grips av ve vid tanken, jag kan det inte tro.
O, må du alltid finnas, din storhet vill vi ha.
(De trötta kan ta körbron, det går väl lika bra?)
Två hus som tanken spänner mot högre rymder här
vi har i Merkurhuset och Änglahuset känt
Mot stora världen även vi tanken ofta vänt
vid namn som Grand, Royal och City --
det är så rysligt tråkigt med äkta svenska namn.
Var man sin ringhet känner då Posthuset han ser.
Dess väldighet oss griper -- vi aldrig yvas mer.
Var röst så kusligt ekar i denna stora sal
Vi krymper lydigt samman och mister sans och tal.
Och så vi kanske hittar en glugg som öppen står
det är ju bara nyttigt att söka förrn man får.
På ståtlig mullvadshög vårt stadshus fordom låg
men nu har stadens fäder flytt till en annan borg
och lämnat Gröna Kullen i djup och namnlös sorg.
Sic transit gloria mundi.
Där har vi nyhetshuset, kuriren i vår by
som ger av allt som händer en god och dagsfärsk vy.
Var dag den tappre Dragos ger själen andlig spis
liksom för övrigt allting i en kurirnotis.
Att ändra tidningen från dag till natt och natt till dag var bra
ty det ger livet spänning och spänning vill vi ha.
Är den i dag ett kvällsbud eller ett morgonblad?
Det är en rolig gisslek i våran lilla stad.
Se tallars skugga kastas mot ljusbrunt tegelhus,
så ödsligt suckar vinden i månens kalla ljus
och heden framför skolan är tom på liv i natt,
är tom på ljusa röster och glada barnaskratt.
Nu sova de, de kära, alltsedan klockan sju
och ögats oskuldsglitter är gömt för världen nu.
De röda rosor blomma så ljuvt på varje kind
så blir det när man vistas var rast i köld och vind.
Nu var elev i sömnen sin läxuppgift beser --
de vill så gärna lära var dag allt mer och mer,
ty alla vet, för framgång i denna ljuva värld
det fordras endast lärdom och fakta på vår färd
och kanske ett par nävar av fräckheten en slev
men detta lär sig säkert en duktig skolelev
i trappuppgång och matkö om inte annat är
och snöbollar och rastsmyg kanske en annan lär.
Ack, ljuv är ungdomstiden, bekymmersfri och glad
så raskt mot framtidsmålet de unga går åstad.
Nu böljar sömnens dimma för mina ögons ljus
och orden börjar tryta. Slut på mitt skalderus
snart tappar jag väl takten och rim och all reson
och det vore ju egentligen väldigt synd eftersom det har gått ihop så bra
hela tiden.
Ja, nu tror jag att vi lämnar fru Holm på tornets kant
ty annars kan hon dåna och byggnaden är brant.
Så vilja vi då tacka fru Holm för denna gång
och kanske vi får höra en fortsättning en gång.
Ty alltid skall den leva i hjärtats skattförråd
och minna våra barnbarn om stora, stolta dåd.
Kerstin Furumo 1955