‒Jag vet faktiskt inte varför jag skrev den; de som ordnade med festen frågade väl efter något uppträdande, säger Kerstin som numera heter Elworth i efternamn och är 81 år.
1957 tog Kerstin och hennes kamrater studenten vid Katrineholms allmänna läroverk. För några veckor sedan var de med i Katrineholms-Kuriren eftersom de firade 60-årsjubileum och besökte sin gamla skola, numera Järvenskolan Tallås.
Många av studenterna flyttade, liksom hon själv, från Katrineholm, berättar Kerstin Elworth som nu är bosatt i Norrtälje.Katrineholm är ändå staden hon bott längst tid i, och Kerstin Elworth sätter stort värde på att komma till sin uppväxtmiljö ibland.
‒Man var ju intensivt med i staden, den var ju ens liv. Man kom inte så mycket längre när man inte hade bil. Sen flyttade vi, alla i min familj, från Katrineholm. Vi har inte någon anknytning genom släktingar, så därför är det en väldig förmån när någon i klassen ordnar en återträff. Det betyder väldigt mycket för att jag ska ha kontakt med Katrineholm.
Kerstin kom som tioåring till Katrineholm. Familjen flyttade från sitt lantbruk i Julita och kände sig till en början vilsen, berättar hon. Mottagandet var varmt.
‒Katrineholm var en bra och social stad. Vi kom med i föreningar och skola, och även i kyrkor.
Några sommarveckor, medan hon studerade litteratur och nordiska språk i Uppsala, jobbade Kerstin på Kuriren där för övrigt hennes bror Bo Furumo var redaktionssekreterare under några år.
‒Kuriren var ju något väldigt viktigt i stan. Det var självklart att man skulle prenumerera på tidningen. Där stod ju allting.
Kerstin blev journalist, och har även fått en bok med dikter utgiven på Bonniers. På frågan vad hon tänker nu om dikten hon skrev som 19-åring säger hon:
‒Det här med att jag rimmade tycker jag var imponerande. Den är ju något pratig. Den är en hyllningsdikt, men jag var kritisk i den också, om trafiken på torget och hur de byggde om gator.
Kerstin tycker fortfarande om Katrineholm och tycker att staden har utvecklats i en bra riktning.
‒Det är en vänlig och just stad, en rejäl stad, ingen snobbstad.
Kerstin make är präst och det har medfört att familjen har bott på många ställen.
‒Jag har fyra barn, tre som lever och en som är död. Jag säger fyra barn. Det är sånt man tänker på varje dag.
Hur är livet nu?
‒Som jag känner i dag är allt perfekt. Men visst har det varit stormar, sorger och olyckor i livet. Jag har haft ett bra liv, men det är bäst nu.