Jessica Carlson utstrålar styrka, glädje och energi. Hennes livsberättelse är ett med henne; det som format henne och vad hon gjort av det.
‒Ibland stannar jag upp i tacksamhet, att jag lever, att jag är nykter, att mina barn litar på mig, att min mamma är nykter, att jag har min man och en jättefin bonusfamilj... Mitt liv är så rikt! Jag har fantastiska jobbarkompisar. Jag får möta inspirerande människor varje dag på arbetsplatsen. Jag hade absolut inte haft något av det här om jag inte hade tagit emot hjälpen när den erbjöds, säger hon.
Jessica växte upp på Söder i Stockholm, ensam med en mamma som var alkoholist. Jessicas liv gick ut på att ta hand om henne.
‒Jag var så övertygad om att mina omsorger skulle göra mamma nykter.
När Jessica var tolv år drack hon alkohol för första gången.
‒Det var ju tillgång hemma. Det var vin, och det var whisky, och det var annan sprit.
Alkoholens effekt var en upplevelse hon ville ha mer av.
‒Jag brukar beskriva det som att jag hade haft ett getingbo i min mage hela mitt liv. När jag drack blev det tyst på de där getingarna. Och jag visste att det där ville jag uppleva igen, berättar hon.
I årskurs åtta blev hon relegerad från Högalidsskolan.
‒Jag hade blivit ganska rebellisk och uppkäftig. Jag ser i dag att det var ett rop på hjälp.
Hon kom till Högantorp, en institution, där hon lyckades skaffa sig betyg som hon kom in på gymnasiet med. Hon gick vårdlinjen.
‒Jag har jobbat inom vården hela mitt liv. Har inte varit arbetslös en dag.
Med sig in i vuxenlivet hade Jessica sitt eget alkoholmissbruk. Hon var en sån alkoholist som inte blir upptäckt, beskriver hon, eftersom bilden av en alkoholist är att personen utmärker sig som trasig och driver omkring.
‒Jag jobbade. Jag såg ut som folk gör mest. Jag körde bil. Jag hade en villa på Ekerö. Tre barn som jag hade vårdnaden om. Men bakom fasaden var det kaos.
‒Det går alldeles utmärkt att dricka sig till förödelse i champagneglas i en fin villa på Ekerö. Och det man gör är att man drar de anhöriga med sig i fallet.
Jessica, som är 47 år, har mycket att berätta om sin väg mot nykterhet, ett läkt inre, och läkta relationer.
‒Tusentals gånger har jag slutat att dricka. Problemet var att jag började igen.
Inte förrän hon kom tillrätta med sina känslor av skuld och skam och otillräcklighet förändrades livet.
På frågan vad som var det viktigaste i att det vände säger Jessica:
‒Min sinnesro, det är fantastiskt att få uppleva det. Att oavsett vad som händer har jag min grundsinnesro. För livet fortsätter ske, med besvikelser, sorger, förluster och frustration. Jag är trygg i mig själv. Det är fantastiskt att få bygga upp relationer till viktiga människor. Och att jag i dag kan säga att jag har upplevt äkta kärlek.
Kärleken heter Dennis, det var han som fick Jessica att flytta till Katrineholm för två år sedan. Att det var en tjänst ledig på Mercur såg hon som ett tecken. Sedan dess har hon byggt upp en verksamhet som främst riktar sig till anhöriga till drogberoende.
Jobbet dominerar tillvaron.
Vad har du för intressen, vad gör du när du är ledig?
‒Jag är faktiskt en ganska lat person. Jag tycker inte om att springa i spår eller och gå på gym. Sen jag flyttade hit har jag två hundar, så jag är ute och går med dem. jag bor i ett fint hus. Åker ofta till Stockholm, träffar min äldsta dotter som bor där och min mamma, och vänner. Jag har tre barn och Dennis har fem, och så har vi barnbarn, så det är fullt upp. Dennis och jag är måna om att krydda relationen. Ibland bor vi på hotell, har långa hotellfrukostar och går promenader.
Kontrasten i hennes nuvarande liv ger henne ständigt glädje.
‒Alkoholism är en sjukdom med dödlig utgång. Den dödar känslor, den dödar relationer, den dödar drömmar. Att kunna vända på det är fantastiskt.