Den 1 december blir Anna Jarl Eva Karlssons ordinarie efterträdare som kyrkoherde i Katrineholm. Fram till dess är hon tillförordnad. Domkapitlet har sagt sitt och förklarat sig nöjda med den fortbildning hon skaffat sig för tjänsten.
‒Jag har gått en utbildning för kyrkoherdar. Jag har gått andra utbildningar under åren, men aldrig velat bli kyrkoherde. Men nu ville jag det, eftersom det är den här församlingen, säger Anna Jarl.
Hon känner Katrineholmsbygdens församling vid det här laget efter fem år som präst och enhetschef. 2012 kom hon, och var då intresserad av tjänstgöring på Karsudden. Men hennes chef Eva Karlsson ville annat och gjorde Anna Jarl till enhetschef för präster, diakoner, musiker och församlingspedagoger. Hon har växt in i rollen som församlingens högsta ledare och chef, och nu var hon beredd att ta över.
‒Andra trappar ner, det är bara jag som trappar upp, säger Anna Jarl, som är 62 år.
Vännerna siktar mot pensionen, men hon tar sig an sin största utmaning i yrkeslivet. Åtminstone på pappret. Att vara den femte kvinnan som prästvigdes i Strängnäs stift, det var 1980, och som 24-åring bli motarbetad av vissa kollegor kan inte ha varit lätt. Sin första tjänst fick Anna Jarl i Klosters församling i Eskilstuna, staden där hon fortfarande bor kvar.
‒Det fanns några få kvinnor som var präster. Det var liksom ovanligt. Man sa "en kvinnlig präst". Och det fanns ju det här motståndet mot kvinnliga präster. Inte så mycket från församlingsbor, men det fanns hos en del manliga präster. Det var en del incidenter som gjorde att jag kände mig lite utsatt. Jag var ingen tuffing. Jag stod inte upp för mig själv. Man pratade med någon kollega, och fick stöd så, berättar Anna Jarl.
‒Men sen ändrade det sig, längre fram på 80-talet. Man märker inte alltid när saker sker, men i efterhand när man ser tillbaka kan man se hur det var. Biskopen som prästvigde mig, Åke Kastlund, bidrog mycket till den förändringen.
Att bli fängelsepräst på Hällbyanstalten drog hon sig inte för.
‒Redan som 26-åring sökte jag mig till sådant arbete. Jag tyckte det var väldigt roligt.
På frågan hur det kommer sig säger Anna Jarl:
‒Därför att mötet med människan är direkt. Rakt på. Inget kallprat.
Under några år på 80-talet var hon fängelsepräst. Under sju år på 90-talet var hon häktespräst i Eskilstuna.
Anna Jarl ger närmast intryck av en flyhänt tjänsteman, men talar mycket om det innersta i människan. Själv ägnar hon mycket tid åt tankar, och funderade på tro, filosofi och teologi redan som barn.
‒Redan när jag var barn hade jag en relation med Gud, jag pratade med Gud. Det var en samtalsvän. Jag funderade mycket på hur saker och ting hänger ihop. Jag har alltid läst mycket, var något av en grubblare.
Intresset kom inifrån henne själv.
‒Jag växte upp i Nyköping. Vi var en vanlig familj. Jag har två yngre syskon. Pappa var lärare. Jag kan inte säga att kyrkan hade stor betydelse i vår familj. Vi gick i kyrkan på julen, du vet, på vanligt svenskt sätt.
Så småningom började Anna Jarl studera i Uppsala och fann sig vara präst innan hon fyllt 25.
‒Jag tyckte det var en lång process som ledde dit. Så lång var den inte, men det kändes så. Jag har aldrig ångrat mitt yrkesval. Det är ett fantastiskt yrke.
Varför, vad tänker du på då?
‒Då tänker jag på alla de möten med människor som en präst får vara med om. Alla samtal. Alla historier. Att få bära fram människor i bön. Hur människor växer, se hur det uppstår nya möjligheter, för oss alla. Man kan säga hur Gud skapar nytt, för så brukar jag tänka kring det.
Vad betyder din tro för dig?
‒Jag kan inte skilja mitt liv från min tro. Min tro är naturlig, den bor i mig. Den påverkar min syn på människor, på vad som helst.
Under sina första år som präst gifte sig Anna Jarl och fick tre barn. Efter tjänst i Klosters församling arbetade hon i Mellösa en tid, och kom sedan till Fors församling i Eskilstuna. Där var hon i femton år. Hon fick sedan en stiftstjänst där uppgiften var att ha hand om rekryteringen av blivande präster, diakoner, musiker och församlingspedagoger. Som stiftsadjunkt hade hon också samordningsansvar för kriminalsjälavården i Strängnäs stift. Efter tio år började hon tjänstgöra i Katrineholm.
Hon tar tåget till jobbet.
‒Jag bor i lägenhet på söder i Eskilstuna, har sju minuter till tåget, och sen tar det en minut att gå hit.
På frågan hur hon skulle beskriva sig själv säger Anna Jarl:
‒ Jag är positiv, tänker att det löser sig, vi tar det när det kommer. Snabb är jag. Fort ska det gå. Jag är otålig å ena sidan, å andra sidan eftertänksam. Jag går lite i min egen värld. Här på jobbet kan de säga "du hälsade inte morse", "nu går hon och drömmer igen". Jag ser mer möjligheter än risker, och det är bra med medarbetare som ser saker annorlunda än man själv.
Vad gör du när du är ledig?
‒Jag läser jättemycket. Är gärna ute, går gärna i skogen. Jag har barn och barnbarn. Dem träffar jag gärna när de har tid och när jag har tid. De bor i Stockholm. Umgås med vänner. Simmar. Sen hinner jag inte så mycket mer.
Om kyrkans roll i samhället säger Anna Jarl:
‒Kärlek och medmänsklighet är vår uppgift. Människor ska kunna känna sig trygga och öppna. Min uppgift är att se till att det faktiskt är på det sättet.