‒Jag hade dem i travar så här, säger han och måttar med handen, folk kom och köpte. De kom från tidningen och fyllde på.
Lars-Göran Hansson tillsammans med Torsten Johansson, som vi skrivit om tidigare, hörde av sig inför Katrineholms 100-årsjubileum och ville berätta om det de minns från sin barndom och ungdom i staden. Båda flyttade som unga men glömmer inte det de upplevde under 30- och 40-talet.
Lars-Göran bodde på Kungsgatan 5, granne med tidningen. När han en snöig marsdag besöker sin gamla hemstad och lånar parkeringsplats konstaterar han att det som var en trädgård nu är asfalterad yta.
‒Här var det vinbärsbuskar och äppel- och päronträd, och gräsmatta.
Den korta vandringen från det som var hans välkända gård, uppåt längs Kungsgatan, manar fram minnena. Lindarna i mitten av gatan är borta.
‒Här låg det ett bryggeri, här kom hästarna ut, säger han när vi passerar kvarteret Rosenbusken.
Snett emot låg Konditori Japan där man kunde köpa strutar med trasiga bakverk för fem öre.
Hur ser du på din barndoms- och ungdomstid i Katrineholm?
‒Det tycker jag var en kick för resten av livet. Jag växte upp i en akademisk familj. Pappa var rektor för privatgymnasiet. Han flyttade från en motsvarande befattning på det andra privata läroverket i Sverige, i Mariannelund i Småland, och hit. Han var helklassiker, grekiska och latin, och det smittade av sig på mig, säger Lars-Göran Hansson.
Dagen då han sålde tidningarna hade han nyligen blivit faderlös.
‒En månad före kriget blev min mamma ensam. Men jag fick en grund; det var inget snack; man skulle läsa vidare.
Kamrater var en viktig del i uppväxten.
‒Man kände nästan varenda kotte.
Familjer som umgicks hörde till livet som han minns det. Föräldrarna kände Knut Hellberg, Katrineholms-Kurirens grundare.
Trots sitt intresse för studier hände det att Lars-Göran satte sig på tvären i klassrummet. Han berättar om en kristendomslektion då han fick en fråga som han inte kunde besvara.
‒En svensk tiger, sa jag.
Han blev utkörd från lektionen, och när han senare skulle hämtas in var han nere på Torget. Minnet roar honom fortfarande.
Det pågående världskriget präglade tillvaron. Ungdomar kallades in för att tjänstgöra i hemvärnet.
‒Hemvärnet hade en källarlokal på Fredsgatan. Då fick man vara ordonnans, springa med meddelanden. Man hade ju ingen telefon, så man fick springa med nån tub.
På frågan vad han tänkte om att som tonåring vara en del av hemvärnet säger Lars-Göran:
‒Det var så vanligt, man var inne i det här krigstillståndet, man måste hjälpa till på något vis.
Lars-Göran Hansson såg transiteringen av tyska soldater genom Sverige. De utspisades på Katrineholms station.
‒Under kriget stannade tågen här. Min mamma var engagerad i armélottorna.
Det hela var väldigt hemligt minns Lars-Göran. Han beskriver godsvagnarna med hela dörrar som drogs ifrån, och soldaterna som kom ut därifrån iförda den tyska uniformshjälmen.
‒Min mamma berättade för mig att hon skulle ner tidigt, klockan fem, på morgonen. Jag följde med en gång. Jag fick uppleva att hon stod där och serverade soppa. Sen fortsatte tåget. Soldaterna skulle upp och gå över gränsen i Finland.
‒Jag har inget minne av att det publicerades något.
Något som Lars-Göran minns med glädje är hur han som 17-åring hjälpte en polack att lära sig svenska. Han hade jobb i gjuteriet på SKF, men var utbildad ingenjör och ville lära sig språket för att få användning av sina yrkeskunskaper.
‒Han bodde uppe på Kungsgatan 20 i ett rum där. Så jag gick upp någon timme när jag hade kommit hem med tåget från gymnasiet i Norrköping. Vi höll på där något år.
Lars-Göran tog studenten och gjorde militärtjänst i flottan.
‒Min mamma bodde kvar här, så ibland var jag i Katrineholm och hälsade på.
En dag mötte han sin språkelev.
‒Han berättade att han hade fått ingenjörsjobb på "Kulan", det som han var utbildad för. Jag fick nästan tårar i ögonen.
Som vuxen gjorde Lars-Göran Hansson karriär inom näringslivet efter studier på handelshögskolan i Göteborg.
Ödmjukhet präglar hans sätt.
‒Under kriget var det en typ av sparsamhet som låg över samhället. Jag har nog alltid varit sparsam. Sparsamhet. Punktlighet. Man levde inom de ramarna, säger han.