Jonas Hämälä, född och uppvuxen i Katrineholm och tidigare tränare i KIF basket, fick som 14-åring för sig att han skulle bli advokat.
‒Jag gick i åttonde klass och hade inte koll på vad det innebar egentligen, säger Jonas.
Av syokonsulenten fick han veta att hans betyg inte dög för sådana framtidsplaner. Att det bara var att slå dem ur hågen, eftersom det handlade om hårt arbete för att nå dit. Motståndet visade sig bli en drivkraft.
‒Någonstans kände jag att ingen ska säga åt mig vad jag kan göra och vad jag inte kan göra. Sedan har det självklart också funnits andra drivkrafter längs vägen. Jag har fått väldigt mycket stöd hemifrån.
Jonas är mittenbarn i en syskonskara på sju, och har en tvillingbror. Det blev också en sporre att följa sin egen väg.
‒Vi blev alltid jämförda. Till exempel så spelade Joel fotboll. Jag fick höra "varför spelar inte du fotboll?". Det var väldigt mycket så.
Jonas Hämälä är hemma hos föräldrarna i Katrineholm på besök, och vi passar på att träffa honom i huset på Brenäsvägen där han växte upp.
‒Jag har tre äldre och tre yngre syskon. När man växte upp tyckte man det var jobbigt, att det var högljutt och konkurrens om uppmärksamheten. Då önskade man att man var ensambarn, säger Jonas och skrattar.
I dag är han högst medveten om värdet av sin stora familj.
‒Bland det bästa jag vet är att komma hem till mamma och pappa på julen och träffa alla mina syskon och deras respektive och barn. Syskon som blir ens vänner, det är en lyx att ha.
Tvillingbrodern har en särskild roll.
‒Han är den som står mig närmast. Han vet ju exakt hur jag är. Vi vet ofta vad den andra tänker utan att behöva fråga.
Tempot i Jonas nuvarande liv är högt och vägen dit har varit lång.
‒Det har varit en process som har pågått halva mitt liv. Jag var 14 år när jag bestämde mig för att bli advokat och nu är jag 31. Det är klart man har lärt sig mycket om sig själv under den resan.
Först högstadiet, sedan gymnasiet, en paus för att bland annat jobba i butik och med basket ett tag, och så juristprogrammet på 4,5 år.
‒Jag var glad att jag kom in på juristprogrammet, och då gällde det att ladda om. Det råder en väldigt stark betygshets där. Jag bestämde mig ändå ganska tidigt för att jag skulle satsa på att få så höga betyg som möjligt för att ha möjligheten att göra det jag vill göra. Och det fick jag lyckligtvis.
Först var det brottmålsadvokat som fanns i Jonas tankar, men efter en sommar som trainee på en affärsjuridisk advokatbyrå kände han att han hittat sitt område, i alla fall som han känner i dag.
‒Den 18 januari 2013 tog jag examen, och den 21 januari 2013 började jag arbeta på samma advokatbyrå som jag hade varit trainee på.
Efter drygt fyra år som jurist, flera utbildningstillfällen och en muntlig examen under vägen kunde han i april i år söka in till Advokatsamfundet.
‒Så fick jag besked i juni i år att jag hade blivit antagen som ledamot av Advokatsamfundet.
Trivs du som fisken i vattnet nu då?
‒Det är en väldigt utmanande arbetsplats. Jag har fantastiska kolleger. Så i dag skulle jag säga att jag gör det jag vill göra. Sen tror jag att jag, som många andra inom min bransch, strävar efter balans i livet. Bilda familj, träffa mina vänner. Där är jag inte riktigt än. Jag måste bli bättre på att sätta tydliga gränser mellan arbetsliv och privatliv. Man upptäcker att man måste ta hand om sig själv, annars orkar man inte i det långa loppet.
‒Det kan hända att man behöver jobba så mycket som 80 timmar eller mer i veckan, och även sent in på natten, för vi har klienter över hela världen som vi vill vara tillgängliga för. I värsta fall kan jag jobba till tre, fyra på natten, gå hem och byta skjorta, och sedan ha ett möte 8.00.
Så Stockholms nöjesliv hinner du inte med?
‒Jo! Det får man ta sig tid till. Vi är väldigt många i min ålder på min arbetsplats. Vi äter middag efter jobbet ibland, after work på fredagar. Jag gör mycket saker. Det är väldigt sällan jag är själv.
Jonas har just varit på en konferensresa med hela företaget, cirka 100 personer, som seglade till Korsika, Portofino i Italien och Nice.
‒Om någon vecka åker jag till Portugal, till ett träningsläger som erbjuder flera olika träningspass. Jag löper mycket, sprang Stockholm Marathon för två år sedan och planerar att springa nästa år. Jag ska åka till Barcelona också, och till Köpenhamn med mamma. Jag har inte varit där sedan jag var liten.
Jonas har tagit ledigt från sitt krävande jobb några månader.
‒Jag sa att jag behövde vara ledig, utan arbetsdator och arbetsmobil. Och det gick bra. Jag tror man måste beakta sin egen fritid själv, annars kan det bli för mycket. I november planerar jag att komma tillbaka.
Hur ofta är du i Katrineholm?
‒Inte så ofta som jag önskar. Tre, fyra gånger om året. Jag har mamma och pappa och en lillasyster kvar här. Ibland ses vi i Stockholm, och så åker vi utomlands. Hemma i Katrineholm hämtar jag ny kraft, för det är så lugnt och harmoniskt här.