‒De är fantastiska, de som jobbar därute, säger Per Fröjd.
För det mesta återfinns han dock på Specsavers vid Stortorget i Katrineholm. Han är optiker och driver sedan 2008 butiken tillsammans med kollegan Elisabeth Graffman.
Kunden Solbritt Meili har nominerat Per Fröjd till solstråle, och skriver bland annat att han är "en kompetent optiker, alltid glad och trevlig, med glimten i ögat, helt enkelt en riktig solstråle för mig".
Per Fröjd är född och uppvuxen i Västerås där han också varit verksam som optiker i många år. Sedan 2010 bor han i Katrineholm.
‒Västerås är hemma. Jag hade en lugn och skön uppväxt ute på landet. Farsgubben hade smedja.
En lagkompis pappa var optiker.
‒Jag fastnade för yrket. Det var så mångfacetterat. Man hade verkstad, lite ekonomi och så sjukvård. Många möten med människor. Nu är man mest hela tiden i undersökningsrummet. Det har väl med erfarenhet att göra; man förkovrar sig hela tiden.
Vad är det bästa med ditt jobb?
‒Jag tycker det är kundmötena och att vi finns på plats för kunden. Det är roligt. Det är därför jag håller på. Jag närmar mig pensionsåldern, men jag fortsätter så länge jag tycker det är kul, tills de får slänga ut mig härifrån, säger Per, som kallas Pelle, och skrattar.
‒Fast man är ju trött på kvällen, för mötena tar energi, men det är väldigt intressant.
Det gäller att förklara på ett enkelt sätt, framhåller Per.
För att få en paus och för att orka spelar han golf.
‒Det rensar hjärnan. Jag tycker också om att resa och se nya vyer. det behöver inte vara utomlands, det kan vara i Sverige.
En icke planerad golfsväng till Värmland har det blivit för att vara med på årets femdagarsgolf och hälsa på en bror samtidigt.
När trivs du som bäst?
‒När jag har mina barn omkring mig. När jag fyllde 60 åkte vi till Skottland och spelade golf. Det var så underbart! Bara vi tre. Jag har en flicka och en pojke.
Med åren har han lärt sig att man inte bara kan jobba på och jobba på. Han har varit med om att tappa orken kapitalt, och har även genomgått cancer för ett antal år sedan.
‒Det är lite intressant det där hur man reagerar på ett sånt besked. Först var det en jäkla sorg; skulle man inte få se sina barnbarn... Jag gick och satte mig på en stubbe i skogen och grät.
Solen ler igen och Per tar vara på livet.