Karin pratar med glädje i rösten, och berättelsen om livets skiften flödar lätt. Det betyder inte att det alltid har varit lätt, men hennes inställning är sådan.
Det är väninnan Sol-Britt "Solan" Pettersson som har nominerat Karin Järvinen till solstråle. "Karin är en glädjespridare inom sitt arbete och bland sina vänner. Hon finns till för många. Hon har även kämpat själv med sin hälsa", skriver "Solan", som själv blev nominerad, av Karin, härom året.
‒Hon och jag har hjälpt varann jättemycket. Vi kan prata om allt, berättar Karin.
Förr åkte de ut och dansade, bland annat till Brunnsparken i Örebro.
‒Det finns väl i familjen, att dansa. Min syster och brorsan är likadana. Vi har haft det där med oss, säger Karin.
Hon kommer från Hägerbo i Valla där föräldrarna var bönder. Karin flyttade till Hälleforsnäs när hon var 18 år och jobbade på "Skjortan" i Flen. Hon var 21 år när hon fick sitt första barn, och 23 när hon fick sitt andra. Hon var ensam med dem när de var små, eftersom hon skilde sig från barnens far. Så småningom träffade hon Jari och fick sitt tredje barn, en dotter som nu är 22 år gammal. Och så har hon fått barnbarn, två små pojkar som bor i Valla, där Karin och hennes familj bodde innan de bestämde sig för att bygga hus i Katrineholm då yngsta dottern skulle börja på särskolan.
Nu har hon och maken Jari bott tio år i huset, och skapat en lummig och skön trädgård där Karin älskar att vara.
‒Det här är min avkoppling, säger hon och sveper med handen över grönskan där det från början bara var en obebyggd tomt.
I ungdomen, innan barnen kom, var hon kartläsare i en rallybil.
‒Det är frihet att vara ute i en rallybil i skogen.
Karin har jobbat med många saker och har även haft planer på att starta eget. För omkring femton år sedan utbildade hon sig till undersköterska. Hon jobbar på Furuliden.
‒Jag älskar mina pensionärer. Jag sjunger för dem när jag kommer, säger hon, men konstaterar samtidigt att jobbet är tufft, eftersom det är stressigt.
I augusti ska hon gå ner 20 procent i arbetstid, från heltid. Hon drar också ned på det fackliga engagemanget, och ska inte vara arbetsplatsombud längre. Nu månar hon om sin hälsa. Hon berättar att hon fått veta att hon har en tumör, godartad, i huvudet. Därtill har hon fortfarande besvär med sitt knä som hon skadade för tre år sedan.
‒Mitt mål för framtiden är att jag ska bara framåt.
Karin pratar glatt om husbilen som hon och Jari har numera. Över midsommar var de i Dalarna, och så kommer det att bära av till Ystad i sommar.
‒Vi kallar husbilen för Ove på fyra hjul. Jag har svårt att släppa hemmet. Men det är skönt att komma ifrån. Min gubbe säger att har vi inte den sitter du inte still.
Vad ser du mest fram emot i sommar?
‒Koppla av.