Jag är en av många som tyckte om honom, som såg igenom det yttre och fann en människa med både värme, samhällsengagemang, medmänsklighet och stor integritet. Jag kom att möta Fredrik på bussen, vi kunde ha långa djupa samtal om livet. En gång bad han om en kram för, som han sa, han fick så få. Klart jag kramade om honom. En annan gång kom han och ville ha hjälp med att skriva något. När vi var klara, och han skulle gå, såg jag den snygga älgbroschen han hade på rockslaget. Jag kommenterade att den var fin och han räckte fram den som tack.
När min man hade avlidit frågade han om jag behövde hjälp att hugga, och bära, ved. Sådan var han Fredrik.
När jag fyllde jämnt kom han med en bok, med orden ”en liten grattisbok till Gunnel”. Det var ”Mig äger ingen” av Åsa Linderholm, jag misstänker att boktiteln representerade något Fredrik själv kände.
Vi delade intresset för Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad och när jag var värdinna, på utställningen, kunde han komma och bjuda på glass. Hans blomsterarrangemang var fantastiska, hans intresse för vackra saker välkänd. Vi kunde bli oense ibland men då hade det att göra med hur jag parkerat bilen eller något med en av mina hundar. För hon var hans svurna fiende och det var nog ömsesidig antipati tror jag.
Även om Fredrik Liljencrantz blev Vallabo i slutet av sitt liv så hann jag träffa honom och vi samtalade en stund om hur det var i Julita numera. Han saknade Julita sa han.
Mina tankar går till Fredriks syskon och övrig släkt och jag hoppas att minnet av en fin och vänlig man kan finnas kvar i trakten.
Gunnel Malm i Julita