I Lage och Elisabeth Bellströms trivsamma hemvist i Byle gassar höstsolen in genom de spröjsade fönstren. Lika värmande som dess strålar är återseendet med Boris Jaiteh som paret mötte i Gambia i början av 1980-talet. Han hälsar på över helgen och ser fram emot alla återseenden med ungdomsårens vänner.
– Vingåker har alltid känts som hemma! Elisabeth och Lage har betytt allt för mig, de är mina svenska föräldrar och deras barn är som syskon. Jag är en Bellströmmare, säger Boris med värme i rösten.
Första gången de möttes var under tidigt 1980-tal i hans hemstad Bakau i Gambia vid Atlantkusten. Vid den här tiden slet makarna Bellström hårt med att bygga upp sin veterinärklinik i Vingåker och hade tagit semester innan det var dags att öppna.
– Vi hade jobbat både dag och natt för att bli klara och behövde koppla av, bli lite laddade och få lite färg, berättar Lage Bellström.
Hemma i Sverige hade de läst boken och sett tv-serien Rötter om slaveriet i Amerika, en släktskildring som utgår från författarens anfader Kunta Kinte som kom till Amerika som slav från Gambia 1767. Med ett fjällräventält i packningen gav Lage och Elisabet sig av till det västafrikanska landet.
– ... och det var där vi träffade den här gulliga ödmjuka killen som vi tycker om så mycket, konstaterar Elisabeth Bellström med ett brett leende.
– Man blev ju rätt trött på alla unga killar som ville sälja saker, men Boris väntade tålmodigt tills de andra gav upp och kom fram och frågade oss om vi behövde hjälp med något. Jag ville se Kunta Kintes by och det var svårt att komma dit, men Boris hade en kompis som kunde visa vägen och tolka och tack vare honom blev vi insläppta. Han som guidade oss till byn fick en son året därefter som han döpte till Lage, berättar Lage Bellström och skrattar åt minnet hur han låg som en stor Buddha mitt i tältet med Elisabeth och Boris kompis på vardera sidan.
Även om Boris Jaiteh bara var i tonåren så var hans dröm om att komma till Sverige och plugga stark.
– Jag förklarade att det skulle krävas att han lade ner 110 procent och det gjorde han verkligen! säger Lage.
Som 16-åring tog Boris chansen att hälsa på de svenska familjer han mött i sin hemby. På vinst och förlust tog han en enkelbiljett till Arlanda och när gränspolisen ville utvisa honom halade han fram sin adressbok. Efter första Sverigebesöket åkte han hem, men kom tillbaka samma höst.
– Boris hade samlat kontakter från Helsingborg upp till Luleå och vi var ett stort gäng som ville hjälpa honom. Jag skrev till alla och undrade om de kunde hjälpa till med 150 kronor i månaden och sen hade jag mina duster med dåvarande Invandrarverket, berättar Lage.
Bland gänget som ville ge en hjälpande hand fanns flera familjer i Vingåker och orten har en alldeles särskild plats i Boris hjärta. Hösten 1985 fick han börja på treårig allmän linje på folkhögskolan Kävesta utanför Sköllersta.
– Det var spännande! Lage sa åt mig att jag skulle säga ja till allt och det gjorde jag. Jag tog extralektioner och på helgerna jobbade jag extra på Cityhallen och bodde hos Elisabeth och Lage.
– Ja, du låg verkligen i som fasen! Boris kom med ingenting och gjorde karriär. Vi gav honom vingar, men det var han som flög! säger Lage berömmande.
Efter åren på folkhögskola bar det av till Norge där Boris läste in gymnasiets handels- och administrationsprogram. Pluggande fortsatte han med på reseledarskola och sen utbildade han sig till resekoordinator.
– Jag var den eviga studenten för jag visste inte vad jag ville bli, skrattar Boris.
Under ett par år jobbade Boris åt Vingresor hemma i Gambia med att koordinera resor och ta hand om skandinaviska gäster. Att både kunna svenska och norska var ett trumfkort.
– 1994 blev det statskupp i Gambia och jag flyttade tillbaka till Norge där jag hade fått uppehållstillstånd. Jag blev kvar i Norge, fick barn och jobb på reklambyrå. För elva år sen drog jag hem till Bakau på semester och då ville min morbror ha hjälp med sina hotell. 2010 byggde jag en egen restaurang och vi serverar både gambisk och europeisk mat, allt från pyttipanna till domodagryta med jordnötssmör, skrattar Boris.
Säger så att han utvandrat hem igen, men emellanåt tar han en paus och drar till Norge.
– Jag är ungkarl, så jag är fri att göra vad jag vill, skojar Boris.
I dag är hans son Tamsir 28 år och hälsar ofta på sin pappa i Bakau, men för Boris var det 20 år sedan han hälsade på sina svenska föräldrar i Byle.
– Vi har hållit kontakten under alla år och jag borde komma hit lite oftare. Det är trevligt att vara tillbaka! säger han med eftertryck.