‒De säger det, säger han om födelsedagen, som han inte gör något väsen av.
‒Om det är så att någon vill komma får de gå till Ekbackskyrkan, till lunchandakten. Jag har inte bjudit någon, och inte sagt ifrån. Men jag fyller 90 år, det är ju ofrånkomligt. Jag bor ensam här och har inte så stora utsvävningar. När jag fyllde 75 hade jag en bjudning.
Den som vill ge något kan ge till Cancerfonden, tycker han.
Emanuel Eklund föddes den 12 april 1928 och växte upp i Björkvik. På frågan om föräldrarna hade lantbruk nickar han.
‒Jag var intresserad. Men det blev omodernt. I synnerhet småbruk. Jag har varit i byggindustrin i 40 år, ett sätt att överleva det med.
Skolor, sjukhus och industrier har han varit med och byggt.
‒Jag har jobbat på olika arbetsplatser, hos dem som inte finns mer, som Husbyggen och Malmnäs. Sista åren jag jobbade gick jag själv och tog lite mindre jobb.
Djur och natur har alltid intresserat Emanuel. Biodling är ett särskilt intresse.
‒Jag har hållit på med bin och gör fortfarande. Jag intresserade mig för bin redan i mitten, slutet, av 40-talet. Det var första åren jag hade bin. Min farbror hade bin, och en annan farbror hjälpte mig i gång lite.
Fyra bikupor står på tomten, det är bin i tre av dem. I söndags när det var varmt var de ute och flög, berättar Emanuel.
‒Den stora biten är pollineringen, den stora vinsten med biodling som kommer samhället till godo. Honungen är biodlarens vinst.
Emanuel Eklund håller på med mycket.
‒Men nu har jag dragit ner på det mesta. Jag är med och hjälper till i second handföreningen. Jag var med och startade verksamheten -96.
I regel blir det tre dagar i veckan i second handbutiken.
‒Tisdagar och onsdagar är vi där, och så är det lördagsförsäljningen.
Emanuel är med i Ekbackskyrkans församling och även i Svenska kyrkans frivilliggrupp, eller lekmannakåren som den heter nuförtiden.
Han är i god form för sina år.
‒Jag mår bra. Jag försöker att leva och dö naturligt, säger han och skrattar lite.
Motion tänker han inte särskilt på.
‒Jag går mina promenader.
Han sköter hus och hem själv. I år har han dock lejt för att måla huset, berättar han, annars brukar han göra det själv.
Livet har inte varit utan sorg.
‒Jag har följt två fruar till graven, och min son också. Han dog 2013. Men jag har tre barnbarn. Ett i Sundsvall, ett i Katrineholm och ett i Norrköping. Det är bra att de har jobb och familjer och är friska.
Hur har livet varit tycker du?
‒Det har varit bra.
Du har haft svåra påfrestningar.
‒Jo. Det drabbar ju oss alla allt emellanåt.
Emanuel har gjort svepaskar och sysslat med luffarslöjd.
‒Det har jag lagt ner. Jag har inte samma energi. Nu blir det inget av med det. Jag sitter och halvsover framför tv:n, helsover med.
Bina sover inte. Emanuel lyfter på lock och filtar och visar hur de rör sig inne i kupan.
‒Det är ganska mycket jobb med bin. Dilemmat med bin är att det mesta jobbet är i juni och juli, när andra ligger på badstranden.
Emanuel har varit aktiv i biodlarföreningen, och är fortfarande med där.
Han gör en hel del, fastän han trappat ned på takten.