– Det här har mina föräldrar byggt. 1939 flyttade vi in här. Det är ett underbart ställe, jag älskar den här viken, säger Britta Orest.
Innan dess bodde föräldrarna vid Häfla bruk, och där är Britta född.
– Jag är född en söndag förmiddag den 1 december 1918. På den tiden födde man hemma, och i Skedevi socken fanns bara en barnmorska.
På frågan hur det var att växa upp i Hävla på 20-talet berättar Britta om hur skolan fungerade. Hon hade önskat mer.
– Det fanns en B-skola, det var varannandagsläsning. Sex år. Jag började skolan när jag skulle fylla sju och slutade när jag var tolv. Sen var den skolgången gjord.
Britta ville fortsätta, men vidare utbildning i Katrineholm var svårtillgänglig.
– På den tiden fanns det inte bussförbindelser. Nu kan man ju åka buss till Vingåker och Katrineholm, och fortsätta. Men det fanns en möjlighet att ta realexamen – Hermods.
Britta läste brevkurser, och de två sista terminerna var hon inneboende i Katrineholm. Hon åkte hem i veckosluten; det fanns några bussturer.
– Och det gick bra att cykla också. Det var ingenting att cykla tre mil, säger Britta och skrattar. Och man tänkte ju ekonomiskt också.
Genom livet har hon gjort det hon bestämt sig för, som att ta körkort, på den tiden hon var gift.
– Men jag fick kämpa för det – "fruntimmer ska väl inte har körkort" – men... man ger sig inte, säger hon och ser mycket nöjd ut, och leendet är framme igen.
– Det var nyttigt, jag fick slå näven i bordet. Det var på 60-talet, vi bodde i Norrköping då.
Som ung jobbade hon i några år, 1938-1943, på Bilbolaget i Katrineholm.
– Jag var kassör. Det var ett intressant jobb, jag träffade många olika människor. På den tiden fanns inte bankgiro och postgiro, det var accepter, växlar och sånt. Det var ett väldigt roligt jobb. Jag trivdes bra. Sen gifte jag mig och flyttade till Värmland. Min make jobbade på Björneborgs järnbruk.
– Jag trivdes, det var bra. Mina tre barn är födda uppe i Värmland. Jag var hemma och skötte hem och barn.
På 50-talet flyttade familjen till Norrköping, och så småningom separerade Britta och hennes make.
– Jag var självförsörjande. Jag var handelslärare i maskinskrivning och räknemaskiner och framför allt i kontorskunskap. Att hjälpa andra att bli duktiga kontorister var mycket roligt. Det var härligt att jobba med tonåringar. Det passade mig utmärkt.
Hon läste pedagogik och sociologi och blev behörig lärare.
– Det gick bra att åka till Linköping och tentera.
I 24 år jobbade Britta på Kungsgårdsskolan innan hon blev pensionär.
– Jag slutade -85. Ja, vad har jag gjort sen... jag har jobbat faktiskt. Jag har jobbat med bokföring, faktiskt haft bokföringsuppdrag tills jag fyllde 90 år. Jag var kassör i min bostadsrättsförening i Norrköping. Jag tyckte det var roligt att ha kontakt med mina grannar.
Britta har en hjärna i trim, och hon svarar "naturligtvis" på undringen om hon tror att det hon sysslat med högt upp i åren har betydelse för det.
– Annars gror det igen.
Körsång är också något hon ägnat sig åt i alla år.
– Det är verkligen roligt att sjunga, och det blir en så god kamratskap i en kör.
Sångintresset började i småskolan med "Du lilla bäck som ilar käck". I Norrköping var Britta med i Johannes kyrkokör.
– Och vi hade en kör på Kungsgårdsskolan där lärare och elever var med. Det var väldigt roligt att sjunga tillsammans med eleverna.
Tills för några år sedan sjöng Britta i Skedevi kyrkokör. Där var hon var med i 34 år.
– När jag tittar tillbaka på mitt 100-åriga liv – det har varit innehållsrikt. Inget märkvärdigt, men ändå ett rikt liv med mycket människor. Jag tycker det är väldigt intressant att träffa och lära känna människor av olika slag. Jag känner mig tacksam för livet, säger Britta.
Födelsedagen firar hon med öppet hus i Församlingshuset i Skedevi.